Kapitel 17: VARFÖR? a) Aktörer |
||||
1. Plan eller tillfälligheter? c) Konventionen mot rasdiskriminering 1. Plan eller tillfälligheter? Har det från början funnits en klar viljeinriktning och en långsiktighet bakom utvecklingen i riktning mot ett "mångkulturellt samhälle"? Är utvecklingen resultatet av en medveten och central plan eller är den resultat av tillfälligheter och slump, där det ena givit det andra? Kanske ligger sanningen någonstans däremellan. • Klart är att själva begreppet "mångkultur" dök upp tidigt, redan på 1970-talet. • Klart är också att framtidsprognoser och avsiktsdeklarationer också gavs, i den riktning som utvecklingen sedan har följt. • Klart är vidare att utvecklingen i Sverige - om än extremare än i andra västländer - inte varit helt unik. Den har ingått i ett internationellt mönster. Samma utveckling med massinvandring och ett massivt propagerande för mångkultur har skett i de flesta västländer. Sverige har för all del varit "bäst i klassen", eller i varje fall strävat efter att vara det. Detta kan synas märkligt, då vi inte - som många andra länder - haft vare sig ett kolonialt förflutet, startat något världskrig eller gjort oss skyldiga till massmord. Om en del andra västländer kan sägas ha någon form av moralisk skuld att kompensera för i efterhand så gäller detta inte Sverige. Kraftfulla och bestämda signaler utgick redan på 1960-talet från Förenta Nationerna. Genevekonventionen, dvs FN:s flyktingkonvention, utvidgades år 1967 på ett avgörande sätt genom New-York-protokollet. Från att tidigare ha gällt bara Europa omfattade konventionen nu hela världen, för dem som skrev under detta tilläggprotokoll - vilket både Sverige och nästan alla västländer snart gjorde. Genom denna flyktingkonvention kom ansatserna till reglerad invandring att undermineras, för att snart helt torpederas. Se vidare 10e. b) Deklarationen om mänskliga rättigheter FN:s deklaration om mänskliga rättigheter från 1948 har också kommit att få en växande betydelse. Dels har listan på sådana rättigheter utvidgats, till att omfatta inte bara friheter utan även rätt till välfärd. Dels ges rättigheterna en allt vidare tolkning och man hänvisar allt oftare till dem. Exempelvis har det efter folkomröstningen i Schweiz, med dess nej till minareter, hävdats att denna önskan från schweizarna skulle stå i strid med mänskliga rättigheter, varvid dessa ska anses överordnade folkviljan. En FN-företrädare, Paul Hunt, har med hänvisning till samma rättigheter, hävdat att Sverige är förpliktat att förse utlänningar som vistas i Sverige illegalt med sjukvård. Se vidare 10e. c) Konventionen mot rasdiskriminering 1965 års FN-konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering ratificerades av Sverige 1971. Detta resulterade i en statlig utredning - SOU 1968:68 - med följande lagstiftning och kampanjer mot "främlingsfientlighet och rasism". Se vidare 10f. Samma FN-konvention ledde även till en annan utredning - SOU 1984:55 - och en första lagstiftning mot etnisk diskriminering 1986. Se vidare 10k. EU-ländernas flyktingpolitik blir alltmer samordnad och där finns, genom medelhavssamarbetet, en strävan att öppna EU för invandring från olika arabländer. Tidigare kallades detta samarbete "Barcelonaprocessen", nu talas om "Medelhavsunionen".
Se vidare 16t. Världens befolkning har mångfaldigats sedan år 1900, och gått från 1 miljard till snart 7 miljarder. Särskilt snabbt ökar befolkningen i Afrika och Asien. Denna befolkningsexplosion skapar ett migrationstryck mot de flesta västländer. Detta förstärks av ett antal faktorer: • bättre kommunikationer - med flyg kan man snabbt ta sig till Europa från varje del av världen. • bättre kunskap genom mediautvecklingen och genom landsmän som redan etablerat sig i väst. • bättre organisation, genom landsmän på plats eller genom kriminella nätverk av människosmugglare.
Det har i Sverige funnits ett antal speciella faktorer, som underlättat genomdrivandet av det mångkulturella projektet och som förklarar Sveriges tätposition. Detta har berörts i kapitel 10, avsnitt c. Viktiga faktorer är: • Sverige undgick att drabbas direkt av andra världskriget. Detta kan ha bidragit till att forma en naivitet och brist på självbevarelsedrift hos svenskarna. Kontrasten gentemot Finland blir här tydlig. • Freden och välståndet har skapat ett förtroendekapital för makthavarna, och givit en auktoritetstro. • Det fanns ett svenskt dåligt samvete att exploatera, dels genom eftergifter till Hitler-Tyskland under kriget, dels genom det svenska välståndet och klyftan till u-länderna. • Avkoloniseringen, liksom apartheidpolitiken i Sydafrika och segregationen i USA:s sydstater med åtföljande politisk kamp, väckte sympati för de svarta. • Med svensken Dag Hammarskjöld som FN:s generalsekreterare fram till 1961 fanns från svensk sida en särskilt stark önskan att vara en god FN-medlem. • Sveriges aktiva utrikespolitik med anspråk på moraliskt världsmästerskap öppnade för kritik, om att först böra "städa framför egen dörr". • Den starka ekonomin gav praktiskt ett utrymme för att vara "generös". Det skapade samtidigt en tilltro till vad som kunde åstadkommas genom social ingenjörskonst. Av stor betydelse för genomförandet av det mångkulturella projektet har varit det faktum att överheten kunnat uppvisa en så enad fasad: samtliga riksdagspartier, alla rikstäckande massmedia, fackföreningar, näringsliv, kyrka, artistvärld, mm. Med hjälp av denna enighet har yttrandefrihet och mötesrätt kunnat åsidosättas, samtidigt som en perverterad demokratisyn successivt vunnit insteg. Men hur skapades denna enighet, när skedde omsvängningen? Det var fråga om en total omsvängning och den skedde ganska plötsligt, efter framförallt debatter i Dagens Nyheter i slutet av 60-talet. Dessa initierades av David Schwarz, som kommit till Sverige efter att ha suttit i nazistiskt koncentrationsläger i Polen. De debatter som följde var starkt dominerade av honom och andra judar. Ur boken "Hur Sverige blev en mångkultur": "... judar inte bara var den minoritetsgrupp som deltog mest aktivt i debatten, utan den grupp som deltog mest aktivt av alla grupper. Detta är i synnerhet anmärkningsvärt då judar endast utgjorde någon promille av befolkningen i Sverige, och var den minsta av de etablerade minoriteterna." "Hela 13 av 17 tidningsdebatter under den kritiska perioden 1964-68 initierades av judar, samtliga till stöd för införandet av mångkultur." "Estländarna var den minoritet som näst efter den judiska deltog mest aktivt till förmån för införandet av mångkultur i tidningsdebatterna." "Finnarna hade... inga egna skolor, vilket både estländarna och judarna hade." Boken redovisar statistik om deltagarna, nedan baserade på fem debatter omnämnda av Schwarz: En vecka efter Schwarz första inlägg följde ett av Inga Gottfarb, som - i likhet med Schwarz - hade ett starkt judiskt engagemang. Hon formulerade sig inte desto mindre så här: "Målet bör, som David Schwarz påpekar, vara att invandrarna skall kunna förbli sina traditioner trogna. Vi skall inte assimilera dem, men hjälpa dem med anpassningen till svenska förhållanden, så att de blir 'annorlunda svenskar'. Vi har plats för och behov av olika kulturella grupper i vårt land. Det ger vårt liv nytt innehåll."
|