| Kapitel 10: HISTORISK ÅTERBLICK k) Diskrimineringar |
|||
Sven-Erik Alhem i SvD den 1/8 -07: "Förutom 'hets mot folkgrupp' och 'olaga diskriminering' har Sverige de så kallade motivhatbrotten, det vill säga där ett motiv för i princip vilket brott som helst har varit att kränka..." "Om åklagaren lyckas styrka ett sådant motiv för till exempel en misshandel höjs straffvärdet. Bakgrunden till vår lagstiftning är en svensk ratificering av FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering." En första diskrimineringsutredning tillsattes redan på 1970-talet. Detta kan inte ha berott på att invandrare var utestängda från svensk arbetsmarknad. Ända in på 70-talet var förvärvsfrekvensen högre bland invandrare än bland svenskar.
Denna diskrimineringsutredning tillkom istället som en följd av att Sverige 1971 ratificerat 1965 års FN-konvention mot rasdiskriminering. "Folkhemmets balkanisering": "1978 tillsattes Diskrimineringsutredningen av regeringen. Enligt utredningen var konventionsåtagandet i sig ett fullt tillräckligt argument för en lagstiftning och något 'särskilt empiriskt stöd' för förekomsten av etnisk diskriminering i arbetslivet behövdes inte." Utredningens slutbetänkande, "I rätt riktning, Etniska relationer i Sverige" (SOU 1984:55), resulterade i en första lag mot etnisk diskriminering, 1988. Denna handlade om etnisk diskriminering i allmänhet, dock inte anställningsförhållanden. Efterhand trappades argumenteringen upp. Många invandrare fick i och för sig arbeten, men dessa arbeten motsvarade inte deras kvalifikationer när de - som ibland eller ofta var fallet - hade betyg som vittnade om en hög utbildning. Undersökningar visade sedan att många invandrare också upplevde sig som just diskriminerade. John Järvenpää i Borås Tidning 1997: "Svenskar, i synnerhet resurssvaga individer, upplever till exempel mötet med den svenska byråkratin som obehaglig och kanske även förnedrande. Den envisa socialsekreteraren uppfattas av dessa svenskar som dumdryg och oförstående, den vresige busschauffören, butiksbiträdet och hyresvärden blir tjurskallig, osv. Vid exempelvis anställningsintervjuer kan det vara svårt att erkänna att ens tillkortakommande beror på att man själv inte räcker till. Sannolikheten för att en invandrare skall uppfatta motsvarande situationer som 'rasistiska' blir givetvis betydligt större. I synnerhet om massmedia medverkar till att måla upp en bild av att så är fallet." "De undersökningar som i Sverige gjorts beträffande diskriminering av invandrare tar i samtliga fall upp subjektivt, upplevd diskriminering." Efter ett antal år av mediabearbetning fanns även undersökningar som visade att svenskar i allmänhet föreställde sig att diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden var ett stort problem och en viktig förklaring till deras höga arbetslöshet. Den 26/5 -05 skrev Andreas Carlgren, chef för Integrationsverket, på DN Debatt: "ÅTTA AV TIO SVENSKAR ANSER ATT INVANDRARE DISKRIMINERAS" "Nya siffror ur kommande rapport från Integrationsverket: Den grupp som inte ser problemet har nästan halverats. Medvetenheten om att det förekommer diskriminering av invandrare i Sverige har ökat markant. I dag instämmer 43 procent av befolkningen "helt och hållet" i påståendet om diskriminering. För tre år sedan var siffran 25 procent." Carlgren skrev mycket om en "medvetenhet" som ökat - ett propagandistiskt grepp. Det säger ju inte bara att det finns en föreställning om ett visst förhållande, det säger också att denna föreställning är med verkligheten överensstämmande. Samtidigt var utsagan luddig. Betydde den att a) viss diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden förekommer eller att b) diskriminering är den huvudsakliga orsaken till att en så liten andel av invandrarna försörjer sig genom eget arbete? Underligt vore väl om inte viss diskriminering förekom, då det är ett stort ekonomiskt åtagande för en arbetsgivare att nyanställa och då risken för problem, rent statistiskt, är större vid anställning av personer från avlägsna kulturer. Detta drabbar enskilda individer på ett orättvist sätt, men det är inte svårt att förstå arbetsgivarna. På DN:s ledarsida den 28/6 -05 fick Carlgren kritik, man ifrågasatte om uppdraget för ett statligt verk ska vara att verka opinionsbildande.. "Cheferna för statliga myndigheter och företag ägnar sig numera mer åt politisk propaganda än åt lagtolkning och regeltillämpning. En vanlig metod är att beställa opinionsundersökningar där svaren är givna på förhand." "I sin artikel gör Andreas Carlgren ett stort nummer av att svenskarna på senare år blivit allt mer medvetna om att diskriminering förekommer, men han kunde lika gärna ha dragit slutsatsen att allt fler tagit intryck av vad han själv, rader av statsråd och tjogtals andra politiker gång på gång hävdat." DN ser Carlgren och andra som "företrädare för de statliga myndigheternas förvandling från regel- och lagtillämpande organ till propagandamaskiner för politiska behagliga opinioner". "De är handelsresande i opinioner och lobbyister för den politiska sak eller det intresse som deras myndighet eller företag företräder. Deras jobb är att knåda opinionen och få oss alla att omfatta rätt åsikt. Metoderna blir därefter." 1995 publicerade Civildepartementets "Ungdom mot rasism", lett av Michael Alonzo, en rapport med namnet "Vit makt?". Budskapet där var att invandrare inte fanns representerade på högre samhällsbefattningar i proportion till sin befolkningsandel, och att detta var orimligt. Thomas Gür bemötte i Timbroskriften "När siffrorna ljuger" Alonzorapporten. Där påpekas bl.a: 1. Det är inte konstigt om ingen invandrare sitter i LRF-styrelsen. Denna representerar ju medlemmar i LRF, som är bönder. Bara 0,1% av bönderna i Sverige är invandrare. 2. Bland anställda inom försvarsmakten är 8% invandrare. Alonzo jämför med siffran 18% - som han fått fram genom att som invandrare räkna inte bara alla utlandsfödda (utländska såväl som svenska medborgare), utan även barn till utlandsfödda, och adoptivbarn. Gür påpekar att 8% i själva verket kan betyda en överrepresentation, då svenskt medborgarskap är en förutsättning för anställning i försvaret, samt att ytterligare ett antal faktorer gör att individer med invandrarbakgrund faller ifrån. 3. Många invandrare hade anlänt till Sverige under de senaste 5-10 åren. Det är inget konstigt om dessa inte återfinns i maktorgan. Det tar självklart tid att avancera. Utgångspunkten för UMR:s rapport var också att invandrare kan ses som en enhetlig grupp. Det finns två sorters människor: "invandrare" och "svenskar". Mellan dessa går en kristallklar skiljelinje. En gång "invandrare" - alltid "invandrare". Ett grupptänkande som tangerade "rasismen"! En annan utgångspunkt var att den lägre andelen invandrare på olika funktioner och nivåer var liktydigt med en underrepresentation, i den meningen att i botten låg en orättvisa. Vid lika behandling skulle representationen överallt bli i proportion till andelen av befolkningen. Det vore snarast anmärkningsvärt om en enskild grupp - invandrare som helhet eller enskilda invandrargrupper, kvinnor och män, unga och gamla, långa och korta, smala och tjocka - skulle vara proportionellt representerade på alla nivåer i samhället. Vare sig man går tillbaka i historien eller ser till andra länder, så har detta naturligtvis inte förekommit i någon tid, på någon plats! Underrepresentation är inte automatiskt följden av diskriminering. Olika etniska grupper medför olika slags socialt kapital till det land de kommer. Följaktligen kan stora skillnader i socioekonomisk rörlighet noteras mellan olika grupper som invandrat till Sverige. En lag mot diskriminering i arbetslivet arbetades fram i början av 1990-talet, under den borgerliga regeringen Bildt. Tidskriften Fri Information, med Eva Bergqvist som redaktör, bevakade dessa frågor noga. Hennes kritik gällde dels asymmetrin i lagstiftning, att invandrare och svenskar behandlas olika, dels att lagen omfattade även småföretag. Dessa blev dubbelt utsatta: - Dels var det i mindre företag svårare att enbart utgå från formella meriter, "personkemi" och "social kompetens" hade där en större betydelse. - Dels hade småföretag inte resurser att klara sig igenom ett processande i rättsapparaten. Fri Information: "Med proposition 1993/94: 101 fråntar regeringen svenska arbetsgivare deras rätt att fritt anställa. Detta sker trots att regeringen påstått sig främst satsa på företagen och allra mest på småföretagen." Ur Fri Informations remissyttrande på SOU 1992:96: "Många invandrare har mycket goda yrkeskvalifikationer och utbildningsmeriter. De asylsökande som kommer till Sverige sägs t o m bestå av en något större andel akademiker än vad som finns i den svenska befolkningen. Migrationen till Sverige från fattiga länder ger upphov till s k brain drain från de senare. Samtidigt som invandrare och flyktingar har mycket svårt att alls få arbete i Sverige, än mindre kvalificerade arbetsuppgifter, går många svenskar med kvalificerade utbildningar arbetslösa. Invandrare och flyktingar med kvalificerade utbildningar får ofta nöja sig med arbeten som diskare eller städare. Det reella problemet kan således inte vara att invandrarna inte kommer in på den svenska arbetsmarknaden utan att de lämnar sina hemländer eller inte återvänder till dessa, när möjlighet ges. De fattiga länderna i Östeuropa och tredje världen behöver sin utbildade arbetskraft." Den nyss tillkomna lagen om etnisk diskriminering i arbetslivet ansågs otillräcklig. Margareta Wadstein sattes av s-regeringen att leda en utredning, som på rekordtid utarbetade ett förslag till skärpt lagstiftning: "Räkna med mångfald", SOU 1997:174. Wadstein skriver i sin utredning: "Länge har samhället och personer i majoritetsbefolkningen krävt att de som tillhör olika etniska minoritetsgrupper, de diskriminerade själva, skall ändra på sig och anpassa sig. Utredningen har strävat efter att vända på perspektivet: att utgå från att också majoritetsbefolkningen behöver ändra sitt handlande och inte bara eller ens främst att olika etniska minoriteter skall anpassa sig. Det är alltså nu dags att ställa krav på att de som är starka och har resurserna ändrar sitt beteende. Det räcker inte att hänvisa till att det rör sig om attityder och att om attityderna ändras kommer också beteendet att göra det. Om beteendet ändras spelar dessutom attityderna mindre roll. Om den som har mindre 'rumsrena' attityder ändrar sitt beteende spelar attityderna ingen roll". År 1999 antog riksdagen inte mindre än tre propositioner om förbud mot diskriminering inom arbetslivet: 1997/98:177 "Ny lag om åtgärder mot etnisk diskriminering i arbetslivet", 1997/98:179 "Lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet av personer med funktionshinder" och 1997/98:180 "Lag om förbud mot diskriminering i arbetslivet på grund av sexuell läggning". Innebörden av skärpningarna var att normala rättsprinciper kastades överbord, om bevisbörda och uppsåt.. Ur sammanfattningen: "Varje företagare blir skyldig att speciellt informera invandrare om lediga tjänster, och varje sökande invandrare ska i princip kallas till intervju. En arbetssökande invandrare som inte anställs har rätt att få en skriftlig uppgift av arbetsgivaren om vilka meriter den hade som fick tjänsten. Om han då anser sig förbigången kan han anmäla arbetsgivaren för diskriminering. Det åligger arbetsgivaren att bevisa att han inte diskriminerat". "Som diskriminering räknas t ex att kräva att de anställda talar svenska på arbetsplatsen och att inte underlätta för dem att utöva sin religion". Ur Fri Informations remissyttrande på SOU 1997:174: "Små företag har ingen möjlighet gardera sig mot de processer och skadeståndsanspråk lagförslaget aviserar. Utredningen utgår från att etnisk diskriminering i arbetslivet är betydligt vanligare än antalet anmälda fall och avkunnade domar visar. Man förutsätter därför att nuvarande lagstiftning inte är ett tillräckligt effektivt instrument för att bekämpa diskriminering. I själva verket kan det vara precis tvärtom: etnisk diskriminering är ovanlig inom svenskt arbetsliv... Utredningen försöker inte ens resonera kring möjligheten av att upplevd diskriminering många gånger inte är diskriminering." "Omvänd bevisbörda Utmärkande för en rättsstat är bl a att en anklagad person är i lagens mening oskyldig till dess skuld har bevisats. Bevisbördan åvilar uteslutande åklagaren, den åtalade behöver inte bevisa sig oskyldig. Bevisningen är många gånger svår, varför skyldiga inte sällan slipper straff i enlighet med doktrinen att det är bättre fria en skyldig än att straffa en oskyldig. Likaså tar man i brottsbalken hänsyn till gärningsmannens uppsåt. Antidiskrimineringslagstiftningen avskaffar dessa för en rättsstat självklara begrepp. Gärningsmannen - d v s arbetsgivaren - döms om han inte själv kan bevisa sig oskyldig - anmälaren eller anmälarens ombud behöver inte anföra bevis - och oavsett om den påstådda diskrimineringen varit avsiktlig eller oavsiktlig, direkt eller indirekt." "Nytt i förslaget till skärpt lag mot etnisk diskriminering är även att en arbetssökande kan få skadestånd för etnisk diskriminering även om han/hon är ensam sökande och företaget beslutar sig för att avbryta rekryteringen, d v s inte anställa någon alls. Eftersom en ensam sökande alltid måste vara mest meriterad, öppnar sig här gyllene möjligheter till skadestånd." "Föreliggande lagförslag bör i sin helhet förkastas. Förslagen om omvänd bevisbörda och om ignorerande av uppsåt strider mot rättssamhällets principer. Alla formera av positiv särbehandling av viss(a) grupp(er) innebär nödvändigtvis negativ särbehandling av andra grupper.... en arbetsgivare som inte får anställa den mest lämpade, föredrar med stor sannolikhet att om möjligt inte anställa alls. Fri Information: "Till skillnad från tidigare, då lagen föreskrev att flera diskriminerade hade att dela på ett och samma skadestånd, medger de nya lagarna att ett oändligt antal skadestånd utkrävs för en och samma anställningsprocedur. Även om endast en tjänst utannonserats och en sökande anställts har de exempelvis tjugo, som sökt tjänsten utan att få den, rätt att kräva skadestånd, om de anser sig diskriminerade. Detta således trots att av tjugoen sökande endast en kunde anställas och de övriga tjugo skulle ha känt sig diskriminerade oavsett vem som anställts." Ombudsmannen mot etnisk diskriminering inrättades 1986. 1998 tillträdde Margareta Wadstein som ombudsman. Med hennes och efterträdaren Katri Linnas verksamhet har DO i praktiken drivit igenom mer än vad lagen stadgar. Hot om processande i domstol har i många fall förmått företag och kommuner att gå med på "förlikningar" som medfört utbetalningar av stora belopp. Merit Wager på Newsmill den 19/8 -09: "Diskriminering och trakasserier ska anmälas till domstol och avgöras där. Det finns lagar mot diskriminering. Brott mot dessa, liksom brott mot andra lagar, ska hanteras inom rättsväsendet, inte i någon sorts obskyr mellanvärld där kommuner och andra 'förlikas' utanför rättssystemet med DO av pur feghet." Se vidare 3e I DN den 11/5 -05 pläderade de fyra borgerliga partiledarna för nya krafttag mot "diskriminering": "...föreslår vi att skadeståndsbeloppen vid arbetsmarknadsrelaterad diskriminering och annan diskriminering i offentliga eller privata verksamheter, såsom restaurangnäringen och bostadsföretag, ska skärpas. Vi vill också göra förändringar så att det blir lättare för enskilda att driva diskrimineringsfall i domstol." År 2006 avlämnade ytterligare en statlig utredning, "Diskrimineringskommittén", sitt betänkande. "En sammanhållen diskrimineringslagstiftning" (SOU 2006:22).
|
