Kanada har sin särprägel genom åtminstone tre moment:

• det är ett invandringsland

• det är ytmässigt stort

• det är tvåspråkigt, med två språkområden: engelska och franska.

Våra media har, senast i samband med vinter-OS i Vancouver, framhållit vilket mångkulturellt föregångssamhälle Kanada är, hur väl integrationen där har lyckats. Då finns förtjänar att påpekas hur invandringen till Kanada är selektiv.

Det handlar om urval i två avseenden:

1.

Kanada styr vilka utlänningar som får invandra till landet, genom ett poängsystem. Där spelar det roll vilken utbildning och vilka yrkeskunskaper som utlänningarna har, vilket naturligtvis borgar för att de kommer in på arbetsmarknaden och blir självförsörjande. Någon bidragsinvandring av svensk modell är det uppenbarligen inte fråga om.

Ur "Reflections on the Revolution in Europe", Caldwell:

"Almost a fifth (18.9 percent) of Canadas population is foreign born. But Canada lets immigrants in on a highly selective basis. Applicants for permanent residence get ranked on a 100-point scale that measures eduation (25 points), language skills (24 points), job experience (21 points), age (10 points), employment contacts (10 points) and 'social adaptability' (10 points. There are additional financial, medical, security, and criminal background checks."

2.

I varje fall om vi tala om Vancouver är det huvudsakligen fråga om en ostasiatisk invandring, av kineser. Det räcker ju med att jämföra länder - å ena sidan Kina och Japan, å andra sidan Västasien och Afrika - för att se kontrasterna i hur man lyckats i ekonomisk utveckling. Denna skillnad återspeglar sig hos de populationer som emigrerar från dessa områden.

Det är m.a.o. skillnad på invandring och invandring.