BILAGA

Ur inlägg på Newsmill den 8/2 -10:

"Kanada har ...uppfattats som ett föregångsland eftersom det var först med att lansera mångkulturalism som politisk modell under det tidiga 1970-talet. Den har ofta ansetts vara en god lösning eftersom invandrare förväntas kunna behålla sitt kulturella arv - det upplevs inte som en utmaning mot den rådande konstitutionella ordningen - och att etnisk mångfald officiellt välkomnas som en grundläggande del av samhällsgemenskapen."
 
Den kanadensiska diskursen om invandring kan generellt delas in i tre historiska perioder. Den första löper från landets tillkomst vid konfederationen 1867 fram till och med andra världskriget och invandringspolitiken användes då medvetet som en insats i det pågående nationsbyggandet. Statsvetaren Malinda Smith visar att debatten då präglades av rasistiskt tänkande. Politiken syftade till att bygga ett vitt, anglosaxiskt nybyggarsamhälle och diskriminerade dem som inte ansågs passa in i mallen. Detta motiverades av en uppfattning om 'kompatibilitet' och politiken betonade därför skillnader mellan 'raser', där vissa upplevdes som så annorlunda att de var farliga för den sammanhållning som ansågs nödvändig för nationalstatsbygget Det var framför allt kineser och andra icke-vita som drabbades, men också östeuropéer möttes med skepticism till en början.
 
Den andra perioden löpte från krigsslutet fram till mitten av 1960, då istället universalism betonades och etnicitet sågs som irrelevant för politiken. Det var mot slutet av denna period som de första formellt ursprungsneutrala immigrationslagarna antogs och ett poängsystem infördes för att avgöra inträdesrätt på kriterier som kunde upplevas som mer rättvisa.
 
Den sista perioden, mångkulturalismens era, kan sägas ha börjat 1971 när dåvarande statsminister Pierre Trudeau lanserade politiken med samma namn. Syftet med politiken var då inte främst att tillgodose invandrargrupper i samhället, utan att tysta den fransk-nationalistiska separatiströrelsen i Quebec som ihärdigt förespråkade självständighet. Mångkulturalismen skulle visa nationalisterna att det anglosaxiska Kanada inte utövade förtryck mot den fransktalande delen av befolkningen, eftersom Kanada i grunden var ett samhälle som bejakade och respekterade alla etniska skillnader. Den franska beskrevs då som en viktig minoritet bland flera."

Integrationsbloggen den 22/2 -10:

"Kanada som förebild?"

"Kanada fungerar som en hägring. Samtidigt finns det en bristande förståelse och kunskap om Kanadas politik och de många problem som de själva upplever sig ha. Några exempel:

1. Kanada har länge haft problem att ta tillvara utländsk förvärvad kunskap. Det finns fler universitetsutbildade taxichaufförer där än i Sverige. Först nu har de börjat att ta tag i problemen.

2. Sverige har lika stor invandring som Kanada, räknat som andel av befolkningen. Och betydligt fler får asyl i Sverige. Kanada väljer sina invandrare. Det gör inte Sverige.

3. ...Kanada har visst ett språktest - och ett medborgarskapstest.

4. Om nu Kanadas modell är så bra, varför är det ingen som föreslår några konkreta förslag i linje med den kanadensiska politiken? T.ex. hårdare urval av vem som får invandra, språktest, medborgarskapstest, försörjningskrav för all anhöriginvandring, positiv särbehandling för "visible minorities" i offentlig sektor m.m.