1. Tabubelagd fråga

2. Jan Ekberg

3. Lars Jansson

4. Jämförelser Ekberg-Jansson

5. Frågor om skatter

1. Tabubelagd fråga

Vad kostar invandringen det svenska samhället?

Det är en fråga som helst inte får ställas, och ställs den uteblir svaret. Detta fick Sten Andersson på sin tid som företrädare för moderaterna uppleva i riksdagen.

Huvudargumenteringen från de politiskt korrekta har varit att "när det handlar om människor" får man inte se till kostnader. En halsbrytande argumentering! Det är ju vad politik hela tiden handlar om, att prioritera bland nödvändiga satsningar utifrån begränsade resurser. Satsar man mer på invandring, då blir det mindre över till bl.a. vård, skola och omsorg.

Eftersom den pågående massinvandringen kostar mångmiljardbelopp blir effekterna ofrånkomligen kännbara på andra utgiftsområden.

Parallellt med dessa två linjer - att vägra ge fakta och förneka själva relevansen av fakta - presenterade regeringen Bildt-Westerberg uppgifter i frågan. Det skedde genom en broschyr som 1994 distribuerades till samtliga hushåll i Sverige. Den siffra som uppgavs var 12 miljarder kronor - grafiskt illustrerat som en obetydlig tårtbit i statsbudgeten, på 555 miljarder.

I själva verket utelämnade man då ett stort antal kostnader för invandringen, varav de största handlar om försörjningen av alla dessa människor.

Detta utgjorde tyngdpunkten i de beräkningar som trots allt har gjorts:

• De första gjordes av professor Jan Ekberg vid Växjö universitet, under början av 1990-talet.

• Senare beräkningar har gjorts av Lars Jansson, presenterade i hans bok "Mångkultur eller välfärd?".

Propagandabroschyrens siffra avsåg i huvudsak anslagen till Statens Invandrarverk (SIV), men redan beloppet 12.000 miljoner kronor är en stor summa. Ökningen från verkets första budgetår - 1969/70 - är anmärkningsvärd. Då var det fråga om mindre än 17 miljoner kronor.

2. Jan Ekberg

Jan Ekberg arbetade faktiskt på regeringens uppdrag. Hans undersökning baserade sig på uppgifter kring 1992.

Han såg till dels arbetskraftstalet - dvs andelen som antingen har arbete eller söker arbete - dels arbetslösheten. Sammantaget visade det hur stor andel som var i arbete:

Ekberg tog med tre typer av kostnader: offentliga transfereringar, offentlig konsumtion och invandrarspecifika kostnader .

• Bland offentliga transfereringar finns dels skattepliktiga, dels skattefria ersättningar/bidrag. Till de skattepliktiga hörde bl.a. sjukpenning, föräldrapenning, dagpenning för arbetsmarknadsutbildning, vårdbidrag, ålderspension, förtidspension och sjukbidrag. Till de skattefria hörde bl.a. bostadsbidrag, kommunalt bostadstillägg, studiebidrag, barnbidrag och socialbidrag.

• Offentlig konsumtion innefattade sjukvård och tandvård, service till pensionärer och handikappade, barnomsorg och insatser för barn, utbildning, arbetsmarknadspolitiska åtgärder, missbrukarvård och kriminalvård.

• Invandrarspecifika kostnader avsåg hemspråksträning i förskolan, hemspråksundervisning i grundskolan, studieförbundens utbildning i svenska för vuxna invandrare, speciell undervisning i svenska för invandrare i skolväsendet samt tolkning och tolkutbildning, stiftelsen invandrartidningen, DO.

De totala invandringskostnaderna blev cirka 26 miljarder, men efter att Jan Ekberg dragit ifrån vad invandrare betalat in i skatt hamnade han på ett nettobelopp på cirka 9 miljarder kronor.

Senare har Ekberg hamnat på högre belopp. I finansdepartementets ESO-rapport Ds 1995:68 kom han fram till ett belopp på 15-20 miljarder kr netto. Där konstaterades att de tidigare samhällsekonomiska vinsterna från arbetskraftsinvandringen upphört kring 1985 på grund av att "invandrarna började ta i anspråk det offentliga välfärdssystemet i betydligt större utsträckning än tidigare. Därefter har ett årligt underskott förelegat, dvs inkomster överförs numera från svenskbefolkningen till invandrarbefolkningen"

1997 uppskattade Ekberg bruttokostnaderna för invandringen till cirka 100 miljarder per år. Netto blev det dock bara 30 miljarder kr.

Åke Wedin och andra har ifrågasatt Jan Ekbergs räknesätt.

Ur "Exit - Folkhemssverige":

"Ekberg och hans uppdragsgivare ville visa, att invandrarna inte bara kostar utan även bidrar och ville därför inte bara redovisa kostnaderna rätt av. Men nu är det ju så, att alla kostnader på en statsbudget är bruttosiffror..."

"Den skatt sysselsatta invandrare betalar, används ju inte enbart för att täcka kostnader för invandring och invandrare.

Ett exempel till jämförelse: Vårt försvar kostar 45 miljarder kronor, brutto förstås. Ingen skulle komma på idén att reducera den siffran med den sammanlagda skatt de anställda inom försvaret betalar och kalla resultatet nettokostnaden för det svenska försvaret."

"År 2002 angav han fortfarande 30 miljarder kronor som aktuell årsnettokostnad, trots alla nya uppehållstillstånd som meddelats under åren och trots att arbetslösheten bland invandrarna stigit. Vi andra gör nog klokt i att räkna med en betydligt högre årskostnad idag för det svenska folkhushållet, både netto på Ekbergs manér och, framför allt, på verklighetens bruttospråk"

3. Lars Jansson

Lars Jansson räknade på en invandrarbefolkningen bestående av dels utrikes födda, dels andra generationens invandrare - till vilka räknades dem som hade minst en förälder utrikesfödd.

Siffran blev då 1.747.000 personer, fördelade enligt nedan:
• 479.000 i åldern 0-18 år
• 560.000 förvärvsarbetande, 19-64 år
• 450.000 icke-förvärvsarbetande, 19-64 år
• 125.000 förtidspensionerade, 19-64 år
• 155.000 ålderspensionärer, över 65 år.

Jansson tog upp fyra poster, avseende kostnader år 1999:

1) Centrala samhällsfunktioner ( polis, domstolar, kriminalvård, forskning, universitetsutbildning, kommunikationer, bostäder, näringsliv och kultur samt centrala ämbetsverk och räntor på statsskulden).

Här blir kostnaden nära 32 miljarder för invandrarna.

2) Offentlig konsumtion genom kommuner, landsting eller staten (t ex barnomsorg, skola, handikapp- och åldringsvård, sjukvård).

Här blir kostnaden nära 123 miljarder.

3) Transfereringar (kontanta överföringar till hushåll, t ex barnbidrag, föräldrapenning, socialbidrag, underhållsstöd, sjukpenning, a-kassa etc, samt statens överföringar till EU, kommuner och företag).

Drygt 84 miljarder kr  var transfereringar till invandrare.

Därutöver tar Janson upp en fjärde post:

4) Inkomstförluster (de icke förvärvsarbetande betalar inte inkomstskatt etc, vilket ska räknas som förlust).

Dessa beräknade han till 28,5 miljarder kronor.

Summan för invandrarkollektivets andel av kostnaderna blev:

Centrala funktioner 31,8 miljarder
Offentlig konsumtion 122,9 miljarder
Transfereringar 84,2 miljarder

Inkomstförluster 28,5 miljarder.

Totalt: mer än 267 miljarder kronor. (senare beräkningar av Jansson landade på 240 miljarder)

Invandrarbefolkningen betalade samma år, dvs 1999, cirka 120 miljarder kronor i skatt och sociala avgifter.

Lars Jansson har senare publicerat uppdaterade beräkningar, gällande år 2005. Han utgick därvid från samma - vida - definition på "andra generationens invandrare" som han tidigare använt.

I boken "Sveriges tragedi" skriver han:

"Under perioden 1990-2004 tillkom inga nya jobb netto i Sverige. Under dessa 14 år ökade invandrarbefolkningen med ca 600.000 personer netto efter viss utvandring varav långt över hälften var i arbetsför ålder."

"Den arbetsföra befolkningen med utländsk bakgrund (20-64 år) uppgick till 1,3 miljoner per december 2005. Av dessa var 824.000 utrikes födda. De som var födda i Sverige med minst en utrikesfödd förälder uppgick till  485.000. Av hela den arbetsföra befolkningen på 5,3 miljoner uppgick den med utländsk bakgrund till nästan 25%."

"Av de utrikes födda var ungefär en halv miljon i arbete i slutet av 2005 enligt SCB. I dessa ingår även företagare, deltidsanställda och vissa personer som deltar i arbetsmarknadsåtgärder. Sysselsättningsgraden beräknas till drygt 60% för nämnda år. Många invandrare deltar uppenbarligen ej i arbetslivet. Totalt handlar det om omkring 300.000 personer (20-64 år) som står utanför."

"Det har visat sig att av de 485.000 (20-64 år) som är födda i Sverige med en eller två utrikesfödda föräldrar får en ganska stor andel sin försörjning genom studiefinansiering."

"I sammanfattning betyder detta att av hela befolkningen med utländsk bakgrund på 1,3 miljoner (20-64 år) beräknas cirka 750.000 ha arbete på heltid eller deltid, medan cirka 500.000 saknar arbete."

"Omkring 38% av invandrarbefolkningen i arbetsför ålder kan inte försörja sig själva."

"Sedan 1990 har kostnaden för invandringen ökat 2-3 gånger så snabbt som kostnaden för hela den offentliga sektorn... av hela invandrarbefolkningen får över 70% sin försörjning genom skattefinansiering. Kanske inte förvånande att skattetrycket ökat med cirka fem procentenheter enbart på grund av invandringen. Mångkultur är inte gratis."

"Kostnaden för invandring har beräknats till 260 miljarder kronor (mdkr) får år 2005. Därtill kommer inkomstförluster på 30 mdkr. Sammantagna blir det 290 mdkr. Allt är skattefinansierat.

För samma år uppgick de samlade skatter och avgifter i stat och kommuner till omkring 1.300 mdkr (prop.2004/05:1). Ungefär 22% därav användes för att finansiera invandringen. (I Danmark är motsvarande andel drygt 7%). För ålderspensioner disponeras samma år cirka 170 mdkr i statens budget."

Lars Jansson har kritiserats för att ha räknat för högt och ha hamnat på för stora belopp. I själva verket finns en lång rad kostnader för invandringen som inte återfanns i Jansson kalkyl:

• Sjukvård samt inkomstbortfall för de många våldsoffer, där invandrare är gärningsmän.

• Säkerhetsåtgärder; t ex belysningar, larmsystem och kameraövervakning.

• Brandkårens och ambulansernas extraordinära åtgärder för att skydda sig.

• "knacka dörr"-informerande i Rosengård om behovet av brandvarnare.

• "Uppföljningskostnader" för t ex diskoteksbranden i Göteborg.

Se vidare avsnitten 9.e - m.

4. Jämförelser Ekberg-Jansson

Ur artikeln "Invandringens ekonomi" i Blågula frågor 2004, där Lars Jansson polemiserar mot Jan Ekberg:

"Utgångspunkten ...är ett antal riksdagsbeslut. Enligt dessa skall välfärden och andra gemensamma verksamheter vara solidariskt finansierade och invandrarna skall ej särbehandlas. Alla boende i Sverige skall i princip kunna försörja sig själva och bidra till finansieringen av gemensamma verksamheter. Invandrarna skall vara medbetalare av alla skattefinansierade utgifter, ej enbart för invandringen."

"Forskarna betraktar alla invandrarnas skatter som öronmärkta för att finansiera just invandringen. Men så är det inte i verkligheten. Invandrarna betalar en del av vad hela den offentliga sektorn kostar. De är inte befriade från att delta i betalning av utgifter för forskning, försvar, ränta på statsskulden eller kostnader för gator och parker, även om det inte finns något direkt samband med invandringen. De är helt enkelt skyldiga att solidariskt delta i finansieringen av alla skattefinansierade utgifter."

"Att inte ta med alla kostnader i beräkningen innebär en särbehandling av invandrarna, vilket ej skall ske enligt riksdagens beslut."

"Antag att man skulle göra en beräkning av nettokostnaden för skolan. Från den totala kostnaden gör man avdrag för alla skatter inkl. obligatoriska avgifter som skolbarnens föräldrar betalar. Resultatet skulle kallas nettokostnad för skolan. Förmodligen skulle det bli ett stort överskott (vinst) på skolans verksamhet. Vem skulle ha någon glädje av en sådan beräkning?"

Lars Jansson skriver också:

"Enligt min beräkning uppgick kostnaden för invandring till 12 procent av BNP 1999 exkl. inkomstförluster. Den kan t ex jämföras med försvaret, som kostade ca 3 procent av BNP samma år. Således 4 ggr mer resurser till invandringen än till det militära skyddet av vårt land."

"...74 procent av hela invandrarbefolkningen får sin service och utkomst genom skattefinansiering."

Även räknat brutto hamnar Lars Jansson (260) på en mer än dubbelt så hög siffra som Jan Ekberg (100). Hur förklara detta?

Den främsta förklaringen ligger i att Janssons beräkningar baserar sig på situationen vid en senare tidpunkt, år 1999. Under 1990-talet fortsatte ju en omfattande invandring, med över 400.000 PUT. Dessutom försvann 600.000 jobb. Ekberg tog inte med skattefinansierade kostnader som investeringar och försvar, ej heller inkomstförluster. Konsumentprisindex ökade under 90-talet med 24 procent.

Ur "Invandrarpolitiken i 'Månas' Sverige", Anders Johansson:

"Sammanlagt får 70 procent av hela invandrarbefolkningen i allt väsentligt sin utkomst i Sverige genom skattefinansiering. Den årliga kostnaden för icke-förvärvsarbetande uppgår till 222.000 kr per år och person."

"Kostnaden för invandringen är i själva verket lika stor som för all skattefinansierad verksamhet i alla primärkommuner under ett år!"

5. Frågor om skatter

1. Sverige hade år 2001 hela 1,8 procentenheter högre skattetryck än Danmark. Vad är det vi får, som danskar inte får?

2. Sverige hade år 2001 hela 4,5 procentenheter högre skattetryck än Finland. Vad är det vi får, som finnar inte får?

3. Sverige hade år 2001 hela 5,1 procentenheter högre skattetryck än Österrike. Vad är det vi får, som österrikare inte får?

- - -

27. Sverige hade år 2001 hela 23,7 procentenheter högre skattetryck än Japan. Vad är det vi får, som japaner inte får?

Invandringskostnaderna blir som en gökunge i statens, landstingens och primärkommunernas budgetar - en enorm utgiftspost, som tränger ut satsningar på andra områden, som vård och omsorg, skola och rättsväsende.