| Kapitel 7: AVDEMOKRATISERING d) Statligt kampanjande |
||||
Trenden är ju klar: opinionsbildning har blivit något allt mindre för vanliga medborgare, drivna av idealitet, övertygelse och eget engagemang. Istället har olika myndigheter tillkommit för övertyga medborgarna om vad som är rätt åsikter. En fungerande demokrati bygger på ett aktivt medborgarskap, på medborgare som är engagerade, redo att avsätta både tid och energi åt politiken. Tyvärr har partipolitiken i Sverige gått i stå. Från att ha varit organisationer, uppburna av många medlemmar, har de alltmer blivit till apparater som hålls igång med skattemedel. Olof Petersson m.fl, på DN Debatt den 15/6 -00: "År 1991 hade partierna tillsammans 631 000 medlemmar. Förra året hade siffran sjunkit till 409 000. Det innebär en nettominskning på nästan 30 000 medlemmar per år." "Ett alltmer realistiskt scenario är att det inom något årtionde i praktiken inte finns kvar några "vanliga partimedlemmar". Partier blir detsamma som politiker. De lokala partimötena samlar bara de personer som annars möts i skolstyrelsen, stadsdelsnämnden och landstingsfullmäktige." Partistödet från staten till riksdagspartierna uppgår till 400 miljoner kronor per år. Detta stöd står, i det stora hela, i proportion till det antal mandat som respektive parti lyckats erövra i val till riksdagen.
Ur SvD den 17/1 -10: "Toppolitikerna
omger sig med allt större skaror av medhjälpare och pr-folk.
De senaste tio åren har partiernas anställda blivit dubbelt
så många och antalet pressekreterare har trefaldigats. För tio år sedan, riksdagsåret 1998-1999 hade de sju partiernas 349 valda ledamöter till sin hjälp 161 politiska sekreterare, handläggare och pressekreterare. Antalet har sedan dess exploderat och var tio år senare 331." Ett steg längre går man med de statliga medel som anslås till opinionsbildning genom olika andra institutioner. Vi får statliga myndigheter för åsiktsproduktion. Man tar medborgarnas pengar för att uppifrån forma deras attityder eller uppfattningar i sakfrågor. "Diskrimineringsombudsmannen (DO) jobbar mot diskriminering som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning och ålder." Så presenterar DO sig själv. Att "jobba med" rymmer här ett dubbelt uppdrag, varav ett är missionerande. Ur "Folkhemmets balkanisering", om DO: "Dessa myndigheter ska inte bara se till att diskrimineringslagarna efterlevs, de har också en uttalad uppgift att bedriva opinionsbildning... Från inte minst JämO och DO kommer en aldrig sinande ström av åsiktsmaterial som riktas mot arbetsplatser, skolor, universitet och andra områden i samhället". Sveriges näst första ombudsman mot etnisk diskriminering skrev i boken "De fyra första åren - en reDOvisning" om västeuropeiska länders försök att tillämpa en politik för reglerad invandring: "Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att människor från dessa länder bortom Europa icke är önskvärda. Detta leder lätt till nedvärderande tankar om dem som människor." 3.
Integrationsverket
Integrationsverket inrättas 1998 och lades ned 2007. Dess verksamhet bestod mest i att försöka bilda opinion i politiskt korrekt riktning. Delar av anslagen har således gått till att göra undersökningar om människors uppfattningar, vars resultat sedan kunnat föranleda artiklar i dagspressen. Några ställda frågor kring integration kunde således mynna ut i rubrik på DN Debatt den 29/4 -00: "Vi vill ha invandrare i samhället". GD Andreas Carlgren har heller aldrig stuckit under stol med sin ambition av att vara opinionsbildare. Rubriken på hans krönika i Avisen den 5/2 -00 löd: "Satsa på mångfald, eller gå under!" Med avstamp i Danmark skrev Carlgren: "Kanske är lärdomen att det gäller att skapa goda cirklar för integration och generositet människor emellan. Att en stark och aktiv integrationspolitik faktiskt skapar större öppenhet och generositet i samhällsklimatet. ALLRA VIKTIGAST är måhända vilka frågor som ställs överst på dagordningen. Att inte låta problemen vara utgångspunkten, utan istället ta vara på möjligheterna till utveckling och framsteg tack vare mångfald." Statens Invandrarverk gav 1995 ut antologin "RASISMENS VARP & TRASOR". Huvudinlägget skrevs där av Åke Sander - fil doktor i praktisk filosofi och docent i religionshistoria vid Göteborgs universitet. Åke Sanders tes var att rasism-begreppet bör vidgas, och klistras på "fienden", dvs kritiker av invandringspolitiken. Ideologiskt var Sanders inlägg riktningsgivande. Hans grundidé var att omöjliggöra mellanlägen, att särskilt brännmärka nyanserade ställningstaganden. Åke Sander kritiserade en av SOU 1989:13 ("Mångfald mot enfald") given definition på "rasism", då den höll sig till föreställningar om biologiska skillnader och därav följande olika människovärde. Sander ville ha ett vidare begrepp, som fångar in varje form av kritik: "Som jag vill se det är alltså 'vi - de' dikotomin, i kombination med idéer om gruppsärskiljande och grupp-purism rasismens varp. De kriterier man använder för att dikotomisera liksom de teorier, symboler, myter och uttryck som sedan slås in i denna varp kan variera. Den traditionella biologi-orienterade trettiotalsväven är sedan 1945 alltför politiskt och intellektuellt diskrediterad för att kunna användas just nu. Vi bör dock inte låta detta förblinda oss för det faktum att de nya trasor som nu av nya väveriarbetare slås in i den gamla varpen i allt väsentligt tjänar samma syften och därmed kan beskrivas som 'en ny rasism'. Hur som helst: Definitioner är inte sanna eller falska utan i hög grad något man väljer givet syften och målsättningar. När nu 'fienden' (de vi - de dikotomister som uppfyller ovan skisserade fem kriterier) och 'målsättningen' (att bekämpa denna) är identifierade, och då jag anser mig gjort rimligt att med vetenskaplig heder i behåll kunna klistra termen 'rasism' på fienden oberoende av i vilken skepnad (biologisk, etnisk, religiös, etc.) hon/han uppenbarar sig, och då jag anser möjligheten till ett vetenskapligt någorlunda hederligt etiketterande av honom som 'rasist' är taktiskt-politiskt viktigt, skall jag i resterande del av detta inlägg hålla mig med just indikerade vida, funktionalistiska, definition av 'rasism'." Ur inlägg i "Röda Rummet" av Aje Carlbom 2005: "...den antirasistiska kampen har blivit godtycklig. Vem eller vilka är det som ska bekämpas när 'alla' betraktas som rasister? Politik bygger ofta på att man utser en fiende, föreställd eller verklig. Här är det öppet för att hela befolkningen blir politisk måltavla för en upplyst, men totalitär, elit av akademiker och politiker som utifrån de rätta idealen har tagit sig an att skapa en ny människa. Problemet är naturligtvis, som Alain de Benoit påpekat, att när alla är rasister är ingen rasist. Eller, så hamnar man i det intellektuellt absurda förhållandet att om en svensk pensionär säger 'det bor för många invandrare i mitt bostadsområde' jämställs det med det nazistiska påståendet 'alla judar måste utplånas eftersom de tillhör en lägre stående ras'. När alla företeelser som på något sätt är kritiska i förhållande till invandrare/ invandring beskrivs som rasism så trivialiseras den riktiga rasismen." Statens Invandrarverk gav 1995 även ut boken "Strategier mot rasism och främlingsfientlighet", skriven av Christer Nordmark. Där ges en hel del information om det kampanjande som vi här tar upp. Det handlar om en djungel av kommittéer, anslag och projekt: "Vid sidan av ordinarie myndighetsanslag har regeringen under budgetåren 1992/93-1994/95 gett särskilda anslag till Statens invandrarverk, Skolverket, Statens ungdomsstyrelse (f.d. Statens ungdomsråd) och Statens kulturråd för att vidtaga lämpliga åtgärder mot rasism och främlingsfientlighet." "Ytterligare ett exempel är regeringsbeslutet 1992 att ställa medel ur Allmänna arvsfonden till förfogande för Barn- och ungdomsdelegationen på Civildepartementet, att fördela till projekt mot rasism och främlingsfientlighet." "I maj 1994 genomfördes i Stockholm med stöd från bland annat Invandrarverket och Ungdomsstyrelsen en ungdomsriksdag på temat 'Vår gemensamma framtid'. Utgångspunkten var att se vad ungdomen kan göra för att motverka rasism." "April 1994 beslutade den dåvarande borgerliga regeringen att tillsätta en ny Kommission mot främlingsfientlighet och rasism. Drygt fem år efter att den tidigare avslutat sitt arbete." Upprinnelsen till den första kommissionen beskrivs så här: "I augusti 1987 besökte statsminister Ingvar Carlsson Stoppas Rasismens sommarläger på Gotland. Enligt uppgift var Ingvar Carlsson stärkt av de goda erfarenheterna från kampanjen mot ungdomsvåldet, och inför de de samlade antirasisterna på Gotland ville han visa att regeringen inte tolererar några som helst rasistiska yttringar." "Kommissionen arbetade i drygt ett år (1988) och delade ut 12 miljoner kronor till olika organisatioenr, enskilda, myndigheter, kommuner, teatrar, forskare och andra. Utvärderingen av projektbidragen finns redovisade i 'Att främja goda etniska relationer'. Som framgår av rapportens namn likställde man bemötandet av rasism med att främja goda etniska relationer." "Den 17 september 1987 lade invandringsminister Georg Andersson fram direktiven till Kommittén mot rasism och främlingsfientlighet."
"Levande historia" är nu en förvaltningsmyndighet under Kulturdepartementet, officiellt bildad i juni 2003. Myndigheten har en årsbudget på omkring 40 miljoner kronor. Enligt Wikipedia har "Levande historia" till uppgift att "vara ett nationellt forum som ska främja arbete med demokrati, tolerans och mänskliga rättigheter med utgångspunkt i Förintelsen. Myndigheten ska sträva efter att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde." Myndighetens egen webbsida formulerar sig så här: "För att förstå dagens situation är det viktigt att känna till historien. Och genom att ta hjälp av historien skapar Forum för levande historia kunskaper om samtiden." "Forum för levande historia gör lärar- och elevmaterial, webbmaterial, rapporter, skrifter, böcker, programverksamhet och seminarier. Vi producerar utställningar och under 2006 har 'Sverige och Förintelsen' och 'Anne Frank & Jag' stått i våra lokaler och gått på turné. Vi har också ett referensbibliotek i våra lokaler i Gamla Stan, Stockholm. Vi stöttar kommuner och organisationer i högtidlighållandet av Förintelsens minnesdag, den 27 januari. Vi arbetar internationellt, ... för utbildning, minneshållande och forskning om Förintelsen." Ursprunget till myndigheten var kampanjen Levande historia som drogs igång år 1997 av dåvarande statsminister Göran Persson. En engångskampanj, mest känd för boken "Om detta må ni berätta", skriven av Stéphane Bruchfeld. Regeringen tillsatte år 2000 en kommitté för att utreda en permanentning av verksamheten och i december 2001 togs ett riksdagsbeslut om inrättande av den nya myndigheten. Motivet är oförändrat från 1997 års kampanjande. Laila Freivalds, justitieminister, i riksdagen den 28/10 -99: "Det är också viktigt att komma ihåg att hotet mot demokratin och mot enskilda människor inte bara kommer från övertygade högerextremister utan även från vanliga människors fördomar mot det som är annorlunda och från människors likgiltighet inför främlingsfientlighet och diskriminering. Det handlar därför kanske först och främst om att undanröja grunden för högerextremism genom att öka kunskaperna om och förståelsen för vår tid och vår värld. Vi måste lära av historien, men historien betyder ingenting om den inte är levande i dag. Det är motivet till regeringens projekt Levande historia." Det uttalade målet var alltså att "undanröja grunden för högerextremism". Vad räknades då som "högerextremism"? Inom ramen för kampanjen om Förintelsen utgavs boken "Vit makt och blågula drömmar", skriven av Anna-Lena Lodenius och Per Wikström. Den rekommenderas till alla landets skolor i katalogen "Levande historia" - bakom vilken står regeringen, skolverket och två stora lärarfack. I rekommendationen presenterades boken som en "kartläggning av rasismen i Sverige", en "handbok och uppslagsbok" som ger "ny och unik kunskap". Där finns Blågula Frågor med under rubriken "Nazister på Internet", tillsammans med Ariska Kampförbundet och Ku Klux Klan. Ett annat spår är medel ur Allmänna Arvsfonden, vilka går till olika projekt, där ansökningarna har rymt nyckelbegrepp som "mångfald", "integration", "lika värde", mm. Björn Fries på webbsidan "Arm-i-arm" år 2003: "Vi har nu slutfört ett par delar av vårt uppdrag, bland annat ett projekt med ungdomsambassadörer och en uppsatstävling för elever i gymnasieskolorna. En stor del av uppdraget har varit att fördela 30 miljoner kronor till olika projekt mot rasism, främlingsfientlighet, diskriminering och homofobi." "Det demokratiska samhället måste under de kommande fyra åren förbättra arbetet med integrations- och flyktingpolitiken för att motverka de främlingsfientliga uppfattningarna och undanröja rädslan för och okunnigheten om människor från andra delar av världen." Här har vi även CMR - "Centrum mot rasism", startad år 2003 med stöd av integrationsminister Mona Sahlin. Sedan 2005 delar Centrum mot rasism ut ett årligt pris "CMR-priset". Prissumman är på 30 000 kronor och pristagare har varit: 2005
Expo och Asylgruppen i Skåne. Sherifay är nu ordförande för CMR. Arvsfondens webbsida redovisar aktuella projekt. Se vidare kapitel 9, avsnitt h. Fem-i-tolv-rörelsen startades 1988 av Stig Wallin, vars dotter Sara och hennes tjejkompis mördats av en eritrean. Istället för att vända sin vrede mot förövarna vände Wallin den mot "rasisterna", dvs andra svenskar. År 1993, den 5 december, klockan fem i tolv, hölls en första nationell manifestation. Sådana har därefter hållits, på olika håll i landet. På organisationens webbsida stod hösten 2009 att läsa: "Rasism och intolerans - ett politikområde 5i12 Så heter vårt nystartade projekt som kommer att pågå fram till valet i september 2010. Syftet är att frågan om rasism, främlingsfientlighet och diskriminering måste högre upp på den politiska dagordningen. Nu kan vi inte längre blunda för att rasistiska och främlingsfientliga partier och grupper växer sig allt starkare. Målgrupp är politiker och etablerade partier som vi vill engagera och aktivera. Även andra ideella organisationer, studieförbund m fl vill vi samverka med i lokala aktiviteter under året." Till de som gärna samverkar med 5i12 hör tydligen landets rektorer och skolor. Manifestationen i Falun 2009 hölls på en fredag, då det var skoldag. Då kunde eleverna ges ledigt och dessutom i respektive skolas regi bussas från olika orter, så att torget i staden kunde fyllas av skolelever. I Falu-Kuriren blev det ett helt uppslag:
"Fem i tolv - en mäktig folklig manifestation mot främlingsfientlighet". Också Dala-Demokraten täckte evenemanget: "Bland talarna återfanns också Ola Brossberg (S) som alltså varnade för de mörka krafterna i samhället, Nils Persson (S) som lovade fortsätta jobba för att 5/12 och fem i tolv-mötet på Sveatorget ska bli en manifestation där samtliga skolor ska delta och Nils Gossas (MP) som värnade om demokratin. Samtliga slog fast att de tar avstånd från intolerans, diskriminering, rasism, våld och trakasserier." I Falu-Kuriren tillfrågades några elever varför de var där. En svarade "Vi ska vara med, det har skolan bestämt", en annan "För att man måste... och så är det kul att slippa skolan." Tidningen rapporterade: "I år kommer även Hälsinggårdsskolan och Svärdsjöskolan, för första gången på flera år. De har haft problem med att bekosta skolskjutsar, men i år har nya skolchefen Lena Stoltz bestämt att skolförvaltningen måste ha råd." Indoktrineringen, enkelriktningen och kampanjandet går - både vad gäller massmedia och skolan - fram under stridsrop om "värdegrund" och "alla människors lika värde". I praktiken blir detta till en kulturrelativism - alla kulturer är lika mycket värda. Och vad blev då kvar av denna "värdegrund", om ett smörgåsbord av olika värderingar alla i lika hög grad ska accepteras?
Inger-Siv Mattson skrev år 2007 till Lärarförbundet: "Lärarförbundet har tydligen kampanj under devisen 'Lärare leder.' I DN har Lärarförbundet en propagandistisk annons föreställande ett par ögon som tittar ut genom den smala springan i en kvinnoförtryckande, heltäckande burka. Texten lyder 'Vem öppnar dörren för nya världar? Nu pågår diskussionen om hur lärare ska få bättre förutsättningar att leda Sveriges barn och unga in i framtiden. Välkommen att delta på lararforbundet.se.' Vad är syftet med detta budskap? Jag tolkar bilden som att den burkaklädda kvinnan representerar en 'ny värld' av muslimskt kvinnoförtryck, könsstympning, s k hedersmord etc som Lärarförbundet uppenbarligen anser att vi skall anpassa oss till. Är denna tolkning korrekt? Vad säger i så fall JämO? Vad säger jämställdhetsminister Sabuni? Vad säger FI? Om denna burkaklädda kvinna representerar de lärare som skall 'leda Sveriges barn och unga in i framtiden' och om våra barns och ungdomars framtid i Lärarförbundets värld är synonymt med islam kan jag bara säga: Arma Sverige. Risken att Salman Rusdies profetia är på väg att infrias är uppenbarligen stor: 'Om 25 år kommer vi att undra varför vi i toleransens och acceptansens namn bakband våra händer, slet upp våra strupar och gav upp det västerländska samhället.'" Det svar hon fick löd: "Kul att du sett vår kampanj! Hej Tack för synpunkter på vår Lärare leder-kampanj framförda per fax 6 nov 07., Bilderna väcker olika reaktioner och associationer - dina hör till de mest extrema. När jag läser dina tankar förstår jag verkligen att lärarna har ett mycket svårt uppdrag när det gäller värdegrunden om alla människors lika värde. Vänliga hälsningar Alf Lindberg, Ansvarig Kommunikation och Opinion, Lärarförbundet" Erik Almqvist, SDU, i Smålands-Posten den 15/4 -10: "...åsiktsfilter är svenska skolor mästare på att agera. Otaliga är de SDU-medlemmar som vittnat om att hot om sänkta betyg i samhällskunskap om de inte slutar förespråka sverigedemokratiska åsikter. Det är inte helt ovanligt att man även får ursäkta sig och förklara sig inför såväl rektor som kurator och elevråd. I tidigare skolval har det framkommit att lärare slängt SD:s valsedlar och när elever ändå röstat på SD genom att skriva på blanka valsedlar så har i vissa fall även dessa kasserats av lärare. Personligen tycker jag att den svenska skolan framstår som ett dåligt skämt när det kommer till förmåga att fostra demokratiska medborgare. Min uppfattning är att skolan ska ge eleverna kunskap om politiska ideologier och partier och att det sedan bör vara upp till varje elev vilken politik man tilltalas av. Och detta val ska lärarna ge blanka sjutton i. Den företeelse som kommit att legitimera den politiska skolning som svenska skolor sysslar med kallas 'värdegrund'. Genom att införa 'värdegrund' har man bestämt att skolan inte längre bara ska förmedla kunskap, utan också fostra elever i vissa åsikter och uppfattningar. SD ryms inte i värdegrunden och således har en form av 'kriminalisering' av vårt parti skett i skolan." Det statliga stödet till dagstidningar och publikationer med minst veckoutgivning är officiellt till för att värna en mångfald inom opinionsbildningen - många olika röster ska kunna göra sig hörda och möjliga att lyssna på. I praktiken har sådant stöd enbart utgått till publikationer med en politiskt korrekt inriktning. Våren 2010 stod klart att tidningen "Nationell Idag" uppfyller krav för sådant stöd, beträffande utgivningstäthet och upplaga. Varpå den presstödsnämnden faktiskt beslöt om att pengar skulle utgå till Nationell Idag. Reaktionen blev så stark från personer med tillträde till mediascenen att kulturminister Lena Liljeroth i SvD uttalade: ”Presstödets uppgift är ju att främja mediemångfalden och därmed demokratin. Då kan man ju tycka att det är märkligt att en tidning som Nationell idag, som ju har en annan agenda som vi ser det, har fått presstödet.” Med andra ord: för att värna "demokratin" och "mångfalden" kan bara en röst få göra sig hörd! Mångfalden förutsätter åsiktsmässig enfald. Från pk-håll är enigheten nu stor om att se det inträffade som ett olycksfall i arbetet. Här finns en lucka som behöver täppas till.
|
