Kapitel 15: VILKA BÄR ANSVAR?

a) Moderaterna

Ur kapitel 7 i "Land för hoppfulla", utgivet 1997:

"Som få andra spörsmål skapar invandringen frustration. Det invanda och det normala utmanas. Rättviseföreställningar ställs på huvud.

Vi vill fånga den frustrationen. Vi tror att det är viktigt för att det som sker ska kunna förstås. En solid grund måste läggas för det nya och etniskt mycket mer varierade Sverige.

Vi har alla tigit och undertryckt det svåra kring invandringen alltför länge. Den svenska debatten har blivit enögd och svartvit. En del har hyllat invandringen genom att förneka att den är problematisk. De har upplevts vara generösa på andras bekostnad. Andra har betonat äkta och inbillade bekymmer för att motivera invandrarfientlighet. En seriös liberal politik måste i längden vila på erkännande också av problem, osäkerhet och oro.

Vad är skälet till att vi nu har en integrationsminister? Vad är skälet till att vi har en diskrimineringsombudsman? Vad är skälet till att vi har en statlig antirasistkommitté?

Ja, skälet är att vi har fått ett djupgående problem som vi inte hade för tio år sedan, och som dessutom gräver allt djupare."

"...Låt oss anta att han känner en växande misstro mot invandrare av olika slag. Han tycker att det ena efter det andra går honom emot i välfärdssverige, medan flyktingarna fördriver sina dagar i en enda lång och dyr sysselsättningsterapi, ovärdig och utmanande för alla. När de väl är godkända har de rätt att bosätta sig var som helst och har försörjningen tryggad.

Bor rasisten i villa har han kanske åkt på en fastighetsskatt som är en skymf mot hans insatser för att hålla huset i skick. Hans mamma får betala enligt '30/20-reglen' på servicehemmet, vilket betyder att de tar ifrån henne 70 procent av grundpensionen och 80 procent av andra intäkter i avgift på hemmet. Medan han hör talas om flyktingfamiljer med fem barn som kvitterar ut tjugotusen netto i månaden. Han känner sig utnyttjad och klämd mellan alla tänkbara sköldar. Nu stämplas han som rasist, men, om vi antar att han inte var det från början: vad var det som fick honom så avogt inställd?

Ja, inte handlar det om hårfärg och hudfärg, inte handlar det om någon ideologisk tro på den nordiska rasens överlägsenhet, inte om någon uppblossande misantropi, utan det handlar om att han alltmer kommit att betrakta sig som en nyttig idiot.

För honom är det mängden fripassagerare det handlar om. Välfärdsstaten verkar ha blivit en storts universell rättighet. Vad han ser är i alla fall att den bäddar in allt fler människor från fjärran land i bidragssystemet. Hans rättskänsla är kränkt. Föreställningen att alla i Sverige ska leva på samma standard vare sig de jobbar eller inte, att man 'försörjer sig' antingen genom arbete 'eller i form av bidrag från det allmänna' retar honom. Han tycker att vi gör det för lätt för de nya. Han känner sig lämnad i sticket av alla företrädare för goda och progressiva värden. Utsatt och utfrusen. Självföraktet gnager honom.

Han vill kunna andas sin maktlöshet utan att bli utpekad.

Medierna undersöker alltför sällan frustrationens rötter. Intervjuerna stannar vid tårarna. Ja, man gråter när man blivit orättfärdigt angripen, det blir de här kvinnorna, men rasistens vanmakt har en orsak som medierna inte vill låtsas om och inte vill röra vid. Det är dumt av medierna. Av två skäl. Dels borde de hjälpa rasisten - som inte är någon rasist - att sätta ord på det blockeringen handlar om. Dels borde de öppna debatten för fel känslor och fel åsikter så att de verkliga avarterna kan urskiljas, och bemötas.

Identitetskrisen

Det vi kalla flyktingproblemet eller invandrarproblemet går som en underström genom saneringen av ekonomin. Det finns där eftersom folk har klart för sig att humanitet och en generös flyktingpolitik inte står över ekonomiska lagar. Det nya, det som systemet inte kunde förutse, är att nya sociala skikt av relativt välbärgade nu sitter där med snaran om halsen. För medelklassen är arbetslösheten en ny erfarenhet. Somliga, som nyss var respekterade individer och medborgare, ser sig försvinna in i en grå massa av överblivna och onödiggjorda. De kategoriseras in bland de hjälpsökande, i farlig närhet av dessa obegripliga horder av främlingar.

All diskussion om främlingsfientlighet och rasism och allt vad det kallas, har sina djupaste rötter i den känsla av övergivenhet som vanliga svenska medborgare upplever när de plötsligt står nakna inför ofattbara avvisanden från vår egen välfärdsapparat. En vanlig hederlig västeråsare i femtioårsåldern, typ tjänsteman och villaägare, med en 850 utanför garageporten, stabilt liv, hemförsäkring med resegaranti, och så är han helt plötsligt arbetslös. Han? Det är omöjligt. Han hör inte dit. Han är en annan sort. Ett hål öppnas framför fötterna på honom.

- Vad ska jag leva på? säger han rakt in i en tv-kamera, på väg till en demonstration mot den bortre parentesen i a-kassan."

"- Socialbidrag - det går inte, säger han i förbigående. Man får inte äga någonting.

Socialbidrag vill han egentligen inte ha, men även om han skulle vilja så är det också en omöjlighet. Sälja huset? Vart skulle han då ta vägen? Hans hem, hans existentiella värn, hans plats på jorden? Bilen? Aldrig. Bilen var hans synliga id, beviset, placeringen på listan."

"Och han kan inte låta bli att jämföra. Han är svensk. Han har jobbat och bidragit i alla år. När han behöver hjälp då finns det ingen. Han är inte van vid sådant.

Och han kan inte undgå att se vad invandrarna får. De får socialbidrag. De har hyran betald. De har fria månadskort, så gott som fri barnomsorg. Med tre barn får de en levnadsstandard som motsvarar en inkomst före skatt på flera hundra tusen. Han kan inte låta bli att tänka på det. Varje gång han ser en svartskallefamilj tänker han på det. Det har blivit så. Förut tänkte han inte i de banorna, men nu gör han det. Varför kommer de hit egentligen? Hur kommer det sig att de är så himla insatta i våra socialförsäkringar redan vid gränsen? Varför ska de ha allt och han ingenting?"

Tigandet

"Myndigheterna vill inte tala om hur många som kommer. De trixar med orden och betonar hur få flyktingar som kommer när det i själva verket har kommit mångdubbelt fler av andra kategorier, som inte har beteckningen flyktingar, utan är anknytningsfall, de factoflyktingar med flyktingliknande skäl, och sådana som fått stanna av humanitära skäl, men som till det övervägande flertalet får sin försörjning tryggad av oss".

"I folkhemmet skulle alla barn behandlas lika, hette det. Inget av syskonen skulle favoriseras framför det andra. Men nu är reglerna faktiskt så utformade att de som ingenting har är de som kvalar in för en 'skälig standard', en 'skälig levnadsnivå' enligt socialstyrelsens normer. Andra får leva bäst de kan.

Reportrarna, på tv, hade ett program om bostäder. De besökte en kvinna som inte längre hade råd att bo kvar i sin lägenhet. Det var i norra Sverige, hon bodde i en standardlägenhet från 70-talet kanske, i ett vanligt hyreshusområde, inget märkvärdigt. Hon stod på balkongen och tittade på de nyrenoverade husen på andra sidan gatan. Där fanns bara invandrare som bodde gratis. Kommunen slog två flugor i en smäll, dels fick de betalt för flyktingmottagandet och dels slapp de hyresförlusterna för lägenheter som hade blivit för dyra för vanligt folk."

"Den här kvinnan tittade på de nyrenoverade husen och teg. Bet ihop och teg. Hon vände ryggen till bostadsfrälset och gick in till sina flyttkartonger. Hennes tigande var genomträngande.

Men svenska medborgare som arbetar och strävar ska inte berövas så mycket av sin ekonomiska frihet att de tvingas på flykt från sina hem.

Det går inte att både ha ett välfärdssamhälle som tillförsäkrar invandrare en standard som vi inte har råd med själva och öppna gränser i en värld med stora migrationsströmmar.

Priset

Human är den som skriver på upprop om en öppen och generös flyktingpolitik. Att han sedan skickar den inhumana räkningen vidare till den redan hårt pressade allmänheten brukar sällan nämnas."

Det finns en ren, ideell vilja att försvara de mänskliga rättigheterna, liksom att värna om rättssäkerheten för de asylsökande, och den moralen är en ledstjärna att följa. Men det kan inte hjälpas att det också finns ett vardagsplan. Med hyra och elräkning och fönsterputs. Den idealiserade moralen sorterar bort en hel del vanlig vardaglighet, men verkligheten består nu till en del av vardag. Det är så enkelt att låta sig bäras iväg av sitt patos för en god sak, men denna sak ska ändå betalas på det ena eller andra sättet. Ska man ge lidande människor en fristad hos oss så måste det finnas ett grundläggande samförstånd mellan dem som ger och dem som tar. Men det samförståndet har upphört."

"Man kan inte samtidigt hamra skatter ur ett lands invånare, suga ut dem som har någon sorts hemortsrätt i landet in på bara benen, och med andra handen räkna in otaliga skaror och erbjuda dem en skälig levnadsnivå, som det heter. Det är orättvist, Det stöter nog de flestas grundläggande rättsuppfattning.

Så vi har ett alldeles äkta dilemma här.

Allt lidande i världen, allt elände, betraktas som vårt ansvar. Då anmäler sig en fråga: finns det någon gräns där moralen skulle säga stopp? Skulle det kunna inträffa att något barn tvingas vända vid gränsen därför att livbåten var full? Finns det någon gräns?

"Den moraliska eliten hävdar att när ett system i beslut efter beslut inte tar grundläggande mänskliga hänsyn så banar det väg för det onda och ociviliserade. Och odemokratiska, säger de.

Men vad skulle hända med systemet Sverige om man i beslut efter beslut verkligen tog grundläggande mänskliga hänsyn? Moderniseringen pågår jorden runt: tätare flyg, tätare kommunikationer, vida rörelser över klotet, pionjärer som reser före och rapporterar hem.

Hur långt sträcker sig ens ansvar som människa och medborgare i ett litet land i norr?

'Det finns faktiskt olösliga problem' som Ivar Lo sade när han tog ställning för individen mot kollektivet."