Invandringspolitiken försvaras
med moraliserande argument, aldrig med sakskäl. Dess försvarare
gör anspråk på att ha moralmonopol.
Jag hävdar att
denna moral är en myt och att den invandringspolitik som förts
det senaste decenniet i själva verket är djupt omoralisk.
Jag kommer här
att diskutera den under följande punkter:
Ekonomiskt slöseri som resulterar i att vi hjälper för
få flyktingar
Hot mot asylinstitutionen
Kompetensutarmning ("brain-drain") i u-världen
Desinformation och mörkläggning av fakta
Främlingsfientlighet.
Flyktingar behöver
tillfällig asyl för att sedan återvända och delta
i återuppbyggnaden av sitt land när förhållandena
normaliserats. Hjälpen blir både effektivare och humanare
om de tillbringar asyltiden i ett närområde. Den kulturella
omställningen under asyltiden blir mindre krävande och återflyttningen
går smidigare. Framför allt kan betydligt fler flyktingar
hjälpas för samma ekonomiska insats.
Medan FN:s flyktingkommissariat
når 3.605.000 människor i Östeuropa med livsuppehållande
hjälp, underhåller Sverige för samma summa 36.822 asylsökande,
låt vara med en bättre standard. En asylsökande i Sverige
kostar med andra ord lika mycket som 100 krigsflyktingar i Jugoslavien
eller dess närområde.
Invandrings- och flyktingpolitiken
skiftar nu från land till land. I stället borde det internationella
samhället överta ansvaret för världens flyktingar
- genom samordnade lösningar och gemensam finansiering i FN:s regi
och med kostnaderna fördelade mellan världens länder.
Världens externflyktingar uppgår nu till ungefär 19
miljoner, varav nästan 14 miljoner finns i tredje världen.
Som det nu är disponerar FN:s flyktingkommissariat bara en tiondel
av vad Västeuropas asylhantering i respektive länders regi
kostar.
Var finns moralen i
den politiken?
Det är nödvändigt
att skilja mellan de två migrantkategorierna flyktingar och (ekonomiska)
invandrare. Den skillnaden görs dock inte i vårt förhärskande
språkbruk, där man systematiskt använder beteckningen
"flykting" på den som vill invandra till Sverige.
Före 1975 var
det ytterst få immigranter som betecknade sig som flyktingar -
trots att världen inte var bättre då. Men i och med
att arbetskraftsinvandringen upphörde måste de som ville
till Sverige ha andra skäl för att få stanna. Största
chansen att få stanna visade sig vara att uppge sig vara förföljd.
Exemplen på ekonomisk
emigration från tredje världen är många. Att till
exempel de tusentals chilener som fick politisk asyl i Sverige på
80-talet i själva verket var ekonomiska invandrare har dåvarande
invandrarministern Georg Andersson erkänt i efterhand.
Katastrofen i Jugoslavien
skymmer det faktum att det är befolkningsexplosionen i tredje världen
som skapat och kommer att skapa de största immigrationsproblemen.
Det senaste decenniet har asylansökningarna till Västeuropa
femfaldigats, och den illegala invandringen är nu utom all kontroll.
På OECD:s internationella
migrationskonferens i Rom 1991 konstaterades att de enorma tillströmningen
till västvärlden av ekonomiska invandrare som gör anspråk
på att definieras som "flyktingar" riskerar att krossa
den internationella asylinstitutionen som byggts upp för att hjälpa
verkliga flyktingar.
Var finns moralen i
den politik vi fört det senaste decenniet?
Statistiken visar att
det är de resursstarka och välutbildade som utvandrar. Tredje
världens akademiker ger sig iväg till västerländska
universitet. Min egen afrikanska universitetsinstitution är nu
så dränerad på kompetenta lärare att studenterna
inte längre kan få adekvat forskarutbildning.
Invandrarna behövs
för utvecklingen i sina egna länder. De behövs extra
väl, eftersom de tillhör den utbildade minoriteten. Generalsekreteraren
i den afrikanska samarbetsorganisationen OAU har uppmanat de afrikanska
staterna att söka förmå sina 70.000 välutbildade
landsmän som finns i västvärlden att återvända
hem. De borde återvända, menade han, för att ersätta
de 80.000 västerlänningar som är sysselsatta med att
utveckla Afrika. Men emigranterna vill inte återvända. För
dem väger uppenbarligen västvärldens materiella välstånd
tyngre än solidariteten med deras underprivilegierade landsmän.
I sitt hemland tillhörde
invandrarna en respekterad elit. I väst riskerar de att bli parior.
Vår invandringspolitik bidrar inte till någon förbättring
i tredje världen. Tvärtom bidrar vi till att skapa ett stort
problem för många utvecklingsländer genom att uppmuntra
och stödja en utflyttning av välutbildad arbetskraft. Samtidigt
bildas en invandrarunderklass i Sverige.
Var finns moralen i
den politiken?
Sverige är utredningslandet
framför andra. Varje lilla projekt utreds. Men inte det enorma
invandringsprojektet. Inte ens dess kostnader. Där råder
total mörkläggning. Invandringsprojektet drivs som ett
bygge på löpande räkning. Utredningar om invandringen
försvåras av att personnumren ändrats så att svenska,
ej svenskfödda medborgare, inte längre kan identifieras i
statistiken.
Ett belysande exempel
på den desinformation som förmedlas om invandringspolitiken
är den summa som anges som invandringens totalkostnad. Den summan
(som ibland anges till 11,7 miljarder kronor, ibland till 13 miljarder
och ibland till 16 miljarder) är i själva verket endast kostnaden
för asylhanteringen. Den korrekta och fullständiga informationen
om hur våra pengar används undanhålls oss.
Var finns moralen gentemot
skattebetalarna?
Våra invandringsansvariga
politiker är uppenbarligen okunniga om att ett lands integrationspotential
är strukturellt begränsad. Denna potential ökas inte
genom att budgetmedel anslås till "insatser mot främlingsfientlighet",
genom att lagar stiftas om "förbud mot etnisk diskriminering
i arbetslivet" eller genom att "mångkulturellt"
mytsamhälle lovprisas.
Sveriges integrationspotential
är överskriden. Som riksdagsrevisorerna nu påtalat
och åtskilliga kommunala undersökningar dokumenterat har
de nya invandrarna inte kunnat integreras i det svenska samhället.
Enligt arbetsmarknadsstatistiken är en uppseendeväckande stor
andel av dem arbetslösa. En färsk undersökning visar
att av 95 huvudsakligen välutbildade invandrare som för två
år sedan kom till Göteborg har endast två fått
riktiga arbeten. 56 procent av de svenska socialbidragen går nu
till utländska medborgare. Deras arbetslöshet och bidragsberoende
riskerar att permanentas. Invandrargetton utvecklas och myndigheterna
står maktlösa.
När etniciteten
sammanfaller med andra skillnadslinjer - oftas skillnader i ekonomiska
villkor - mellan olika samhällsgrupper förstärks gruppmotsättningarna
kraftigt och utlöser våldsamma konflikter. Detta händer
världen över och har nu även börjat hända här.
Etnicitet i kombination
med arbetslöshet och bidragsberoende, som ger upphov till social
stigmatisering, är ett av inslagen i konfliktkomplexet. Ett annat
inslag är vanliga svenskars negativa reaktion på att deras
egen situation försämras till följd av den massiva invandringen.
Den reaktionen är helt naturlig och inte i sig främlingsfientlig.
Men den utvecklas lätt till främlingsfientlighet, om ansvariga
politiker sopar problemen under mattan, vilket är vad som hänt
i Sverige. Den fientligheten går inte att moralisera bort.
De som ytterst bär
skulden till det tilltagande våld och den främlingsfientlighet
som drabbar oss alla - asylsökande, invandrare, naturaliserade
såväl som infödda svenskar - är det senaste decenniets
invandringsansvariga politiker. Att under moralens täckmantel nonchalera
att landets integrationspotential har överskridigts vittnar om
grav ansvarslöshet.
Ingrid
Björkman
Genmäle:
Genmäle,
publicerat i Expo nr 5/96:
Den 7 juni uttalar sig Andreas Rosenlund
i Aftonbladet: "Strålkastarna kommer att fortsätta riktas mot
de ljusskygga organisationer och individer vars mål är
att undergräva den svenska demokratin."
I Dagens Nyheter den 8 juni säger
han:
"Exponering
av de här ljusskygga organisationerna gör dem omöjliga.
Deras argument tål inte ljuset."
I sin presentation av Expobilagan
den 10 juni skriver kvällstidningsredaktörerna Christina
Jutterström och Thorbjörn Larsson:
"Det
onda fungerar bäst i mörker och tystnad. Ljus, ljud och
upplysning har alltid och kommer alltid att hota mörkrets makter."
Man skulle ju kunna förvänta
sig att vad Rosenlund-Jutterström-Larsson här talar om är
krafter som kunde ligga bakom attentaten mot Expo. Men i Expobilagan
figurerar bara två personer med porträtt, nämligen
vi. Presenterade på svart botten.
I Aftonbladet den 7 juni skriver Exporedaktionen
att den lyckats väl att "avslöja
de krafter som organiserar rasism, flyktingfientlighet och politiskt
våld. Det är därför föga förvånande
av Expo blir en måltavla för angrepp."
I Expo 3/96 skriver man om oss i Blågula
Frågor att vi "organiserar
invandrarfientligheten".
Nu har vi i Expo erbjudits ett genmäle
på 3.000 tecken. Vi är redan uppe i 1.230.
Från våld har vi entydigt tagit avstånd, så
ock attentaten mot Expo. Detta är förnedrande att alls behöva
påpeka!
Öppenhet har hela tiden varit vår linje. Vi har inga hemliga
adresser. Varje nummer av Blågula Frågor har, sedan flera
år, sänts till alla större redaktioner. Vi har gjort
upprepade försök att få in debattartiklar i dagspressen.
Är det att vara "ljusskygg"?
Expo har nu granskat Blågula
Frågor och det betyg man utdelar måste väl uppfattas
som ett klart underkänt: vi "underblåser fördomar"
mot invandrare, vi är "flyktingfientliga" osv.
DEN FRÅGA som då inställer
sig blir: är felet hur vi kritiserar
den generösa flyktingpolitiken, eller är felet att vi överhuvudtaget
kritiserar den?
Finns
det, med Expos utgångspunkter, utrymme för någonsomhelst
kritik av den förda flyktingpolitiken?
Om Blågula Frågor nu får
underkänt - kan Expo ge exempel på någon annan grupp
i Sverige, kritisk mot den generösa flyktingpolitiken, som man
ger godkänt?
Förmodligen inte. Vad Expo med sin artikel vill uppnå,
är inte att vi formulerar oss annorlunda. Man
vill få tyst på oss - liksom på varje kritik.
Men problemen finns ju där, och
behöver diskuteras. Att hugga huvudet av budbäraren är
sällan en bra lösning.
Vi trodde att vi, med vår antirasistiska
bakgrund, skulle kunna framföra kritik utan att drabbas av de
vanliga tillmälena. Det visar sig att så inte är fallet.
Ingen kan i denna fråga ha en från mediaetablissemanget
avvikande mening utan att bli stämplad.
Expo redovisar inte sin egen ståndpunkt
i invandringspolitiken, men den är uppenbarligen så extrem
den kan bli. Vi har föreslagit en karenstid på några
år, innan nyanlända får fulla sociala förmåner.
Detta för att bidraga till en automatisk sållning - för
den verkligt skyddsbehövande är ju standardfaktorer inte
viktiga. Då talar Expo om "apartheid" och "diskrimineringslagar"!
Hur mycket större blir då
inte "diskrimineringen" av dem som överhuvudtaget inte
får stanna i Sverige?! Accepterar
Expo alls en reglerad invandring?
