| Kapitel 10: HISTORISK ÅTERBLICK m) EU |
|||
Dublinkonventionen tillkom 1990. Det är ett folkrättsligt fördrag som reglerar vilken stat som är ansvarig för att pröva en asylansökan som gjorts i ett medlemsland i den Europeiska unionen eller vissa andra europeiska stater. Konventionen syftar till en samordning som förhindrar parallella processer - en asylsökande ska hindras initiera mer än ett asylförfarande inom medlemsländernas områden. För informationsutbytet används systemet EURODAC, som är ett europeiskt automatiserat system för jämförelser av asylsökandes fingeravtryck. Dublinkonventionen undertecknades den 15 juni 1990 av EG:s 12 dåvarande medlemmar, men trädde i kraft först 1997. Inom EU gäller sedan den 1 september 2003 i stället den så kallade Dublin II-förordningen, en utveckling av Dublinkonventionen. Dublinförordningen gäller nu som svensk lag. Förutom EU:s medlemsländer deltar Norge och Island i konventionen. Schweiz deltar också, efter godkännande i en folkomröstning den 5 juni 2005 och tillämpandet av Schengensamarbetet från och med den 12 december 2008. Schengensamarbetet
tillkom i en första version år 1985 omfattar nu Schweiz,
Norge och Island, samt alla EU-länder utom UK, Irland, Rumänien,
Bulgarien och Cypern. Det går ut på avskaffandet av systematiska gränskontroller mellan de deltagande länderna och upprätthållande av en gemensam extern gränskontroll . Samarbetet har även bestämmelser om gemensam immigrationspolitik och koordinering av gränskontrollerna genom EU-myndigheten Frontex. Ett gemensamt visum tillåter turister och andra besökare att få tillgång till området. Innehavare av uppehållstillstånd i ett av Schengenländerna åtnjuter även friheten att resa till andra Schengenländer under en period på upp till tre månader. Trots friheten från gränskontroll inom Schengenområdet krävs någon typ av legitimation, i form av pass eller nationellt id-kort, för legitimering. Schengen innefattar ett transportörsansvar - transportbolag ska kunna bötfällas om de medfört resenärer som inte visar upp giltiga resedokument vid framkomsten. Sveriges EU-parlamentariker motsatte sig transportörsansvar då frågan diskuterades inom EU, och i Sverige har detta mjukats upp. Sammanfattning av Ds 2001:74, "Transportörsansvaret i utlänningslagen": "Utlänningslagens nuvarande huvudsakliga bestämmelse om transportörsansvar innebär att transportören i vissa fall är skyldig att ersätta staten för kostnaderna för utlänningens resa från Sverige. Det gäller om en utlänning som har kommit till Sverige med ett fartyg eller ett luftfartyg avvisas därför att utlänningen saknar pass eller de tillstånd som krävs för att resa in i landet eller medel för sin hemresa. Transportören är också skyldig att ersätta reskostnaden från Sverige och tillbaka för den bevakningspersonal som kan behöva följa med. Denna skyldighet kan transportörerna under vissa förutsättningar helt eller delvis befrias ifrån. Det gäller om de antingen visar att de har haft skälig anledning att anta att en utlänning hade rätt att resa in i Sverige eller om det med hänsyn till kostnadens storlek eller av andra skäl framstår som uppenbart oskäligt att utkräva kostnaden." Framförallt förfuskas intentionerna genom att en utlänning kan lägga in en begäran om asyl långt efter sin ankomst till Sverige. 3. Safe Haven "Invandringen till Sverige": "Situationen var liknande i flera EU-länder med traditionellt stor flyktinginvandring, t ex Tyskland, och man började inom EU att vid denna tid tala om behovet av att inrätta EU-stödda flyktingläger i krigets närområde för att undvika massmigration. Något beslut i denna riktning hann dock inte tas." Inför EU-omröstningen 1994 var ett ledande propagandatema från socialdemokraterna att Sverige skulle "gå med för att påverka". Under 2009 var Sverige ordförandeland i EU och möjligheterna att påverka särskilt stora. En av huvudfrågorna på dagordningen var asylhanteringen. Det aktualiserar (eller borde så göra) ett brittiskt förslag från år 2003, lanserat av Tony Blair: "Safe Haven". Innebörden var att upprätta skyddade zoner i EU:s utkanter, dit asylsökande först hänvisas. De som har asylskäl skulle sedan slussas vidare till olika EU-länder, efter ett kvotsystem. Skyddsbehövande skulle härigenom få ett omedelbart skydd undan förföljelse. Samtidigt kunde avigsidorna med asylsystemet, som det nu fungerar, motverkas eller helt elimineras. Vinsterna skulle bli flera: 1. Träffsäkerhet i systemet Syftet med asylinstitutionen är att kunna ge skydd åt skyddsbehövande, samtidigt som andra inte ska utnyttja systemet. Här
kan vi uppnå just detta: - Den som saknar asylskäl får inget uppehållstillstånd, det går inte längre att vänta sig in i ett land. Det lönar sig inte att överklaga i oändlighet, för att därigenom skapa nya skäl till uppehållstillstånd. "Safe Haven" förutsätter att en asylsökandes identitet kan fastställas, innan vederbörande beviljas asyl och sänds vidare till något EU-land. Pass eller annan id-handling måste kunna uppvisas. Fingeravtryck och DNA-prov bör tas rutinmässigt. 2. Minskad belastning Redan
härigenom skulle strömmen av asylsökande drastiskt
minska. Den stora majoriteten av dem är ju idag ekonomiska
migranter, som "söker ett bättre liv" - inte
flyktingar i Genevekonventionens bemärkelse. 3. Minskad brottslighet Erfarenheter har visat att en hel del asylsökande använder flyktingförläggningar som bas för stöldturnéer. Andra asylanter begår våldtäkter eller ägnar sig åt att på annat sätt provocera ortsbefolkningar (som exemplet Vännäs visar). Möjligheterna för brottslingar och asociala element att utnyttja asylinstitutionen skulle ryckas undan med "Safe Haven". 4. Motverkande av smittspridning Genom de hälsokontroller och den karenstid som ett Safe-Haven-system innefattar skulle risken för smittspridning - av HIV, tuberkulos, mm - kunna minskas påtagligt. 5. Stopp för bedrägerier Id-kontrollen på en bestämd plats skulle omöjliggöra bedrägerier genom falska och ibland flerdubbla identiteter. Något som idag resulterar i såväl "asylshopping" i flera länder som lyftande av dubbla bidrag. Nå, hur gick det med "Safe Haven"? Det brittiska förslaget fick stöd av många EU-länder, men bl.a. Sverige motsatte sig. Genom insatser från inte minst svenska socialdemokrater blev förslaget stoppat. De “påverkade". Blågula Frågor skrev år 2007 ett brev till invandringsminister Tobias Billström i denna fråga. Hur såg han på förslaget? Finns det någon anledning för Sverige att inte arbeta för det? I så fall, vilken? Det kom ett svar från en tjänsteman på Justitiedepartementet, Anton Weyler. Han skrev: "Förslaget mötte emellertid kritik av flera medlemsländer, däribland Sverige och Tyskland. Ett av huvudargumenten mot förslaget var att det bedömdes vara oförenligt med våra internationella förpliktelser på asylområdet. Det brittiska förslaget från 2003 är nu inaktuellt och inget som diskuteras i dagens harmoniseringsarbete inom EU på asylområdet." Inte förenligt med "internationella förpliktelser". Med "Safe Haven" får ju skyddsbehövande skydd. Vilka förpliktelser därutöver har vi åtagit oss? I ett brev till Weyler bad BGF om en precisering. Han svarade inte. Obesvarad blev därigenom också denna fråga: "Har där funnits partipolitisk enighet, eller har företrädare från något svenskt parti markerat intresse för det brittiska förslaget?" Ur DN den 30/10 -98: "EU:s ordförandeland Österrike tvingas backa om en mer restriktiv asyl- och immigrationspolitik. Efter hårda påtryckningar från bland annat Sverige väntar istället ett helt nytt förslag..."
|
