1. Maj-Lis Lööws ansatser

2. Birgit Friggebo tar över

3. Ny s-regering

1. Maj-Lis Lööws ansatser

Under andra halvan av 1980-talet ökade antalet asylsökande dramatiskt, från drygt 14.000 år 1986 till mer än det dubbla - drygt 30.000 - år 1989.

Detta framtvingade en åtstramning från den sittande s-regeringen, där Maj-Lis Lööw just avlöst Georg Andersson som invandringsminister.

Konkret tog åtstramningen formen av det s.k. Luciabeslutet, fattat den 13 december 1989. Innebörden av detta var en större återhållsamhet. Utöver till konventionsflyktingar skulle asyl beviljas bara till asylsökande med "extra starka skyddsbehov". Detta innebar att det blev svårare att få stanna som de facto-flykting. Mot detta var det i riksdagen bara Folkpartiet som protesterade.

Luciabeslutet gav en signal som fick omedelbar effekt, 5.000 turkbulgarer kunde avvisas och den då aktuella strömmen asylsökande turkbulgarer upphörde. Ökningen av antalet asylsökande som helhet upphörde, istället skedde en viss minskning.

Antalet beviljade uppehållstillstånd minskade också år 1990.

Ur "I Sveriges väntrum":

"Ärkebiskopen, Bertil Werkström, gick till attack strax efter nyåret 1990. Han 'rasar', som det stod i tidningsartiklarna, över att Sverige inte är samma föredöme i flyktingpolitiken som tidigare. Mellan femhundra och sexhundra personer övernattade i kyrkor runt om i landet i protest."

"På en punkt är dagens migrationsminister mindre utsatt än Maj-Lis Lööw var. Under hela sin ministertid var det hon personligen, som regeringens representant, som var den sista instansen för asylärenden. Utlänningsnämnden inrättades först den 1 januari 1992."

Tomas Hammar, professor vid Stockholms Universitet: "...vad leder ett beslut som det den 13 december 1989 till? Det är klart att det har betydelse för opinionen, när politiker går ut och säger att nu klarar vi inte det här, nu kommer det för många bulgarturkar."

Samtidigt skapade s-regeringen en praxis genom beslut i några enskilda ärenden. Innebörden av denna var att lång vistelsetid i Sverige blev ett kriterium för uppehållstillstånd åt asylsökande , på "humanitära grunder".

Under de påföljande åren skulle den överväldigande majoriteten av de asylsökande som fick uppehållstillstånd i Sverige få det utan att ha beviljats asyl.

Under Maj-Lis Lööws tid som invandringsminister förbereddes också ett initiativ beträffande den fortsatta inriktningen av svensk invandringspolitik. Det var proposition 1990/91:195, "Aktiv flykting- och migrationspolitik".

Några citat ur denna s-proposition:

"...varje land har ett ansvar för sina egna medborgare"

"Vi måste lämna den alltför idylliserade och romantiska beskrivningen av det mångkulturella och välja en mer realistisk utgångspunkt."

"Klarare distinktion bör göras mellan dem som bör ha en ovillkorlig rätt att stanna i Sverige och övriga immigrationssökande."

"En mycket stor andel av de asylsökande i Europa är inte i behov av internationellt rättsligt skydd."

Där konstaterades att antalet asylansökningar i Europa och Nordamerika ökat från 25.000 per år på 1970-talet till 100.000 på 1980-talet och 500.000 år 1990. Kostnaderna för behandlingen av asylärenden i Västeuropa och Kanada låg 1990 på fem miljarder dollar, vilket var mer än tio gånger så mycket som hela budgeten för UNHCR.

S-regeringen ville använda resurserna på ett mer effektivt sätt:

"Sverige bör utveckla och föra en aktiv flykting- och immigrationspolitik, som utifrån ett helhetstänkande och en humanitär grundsyn tar sikte på att dels undanröja eller lindra orsaker bakom flykt och påtvingad migration, dels skapa ett system för regleringen av invandringen som bättre än det nuvarande ger rätten att stanna i vårt land till dem som bäst behöver det."

Med "helhetstänkande" avsågs två moment:

1. Flykting- och migrationsströmmar ska i möjligaste mån förebyggas, genom att åtgärda deras orsaker.

2. Där flyktingströmmar ändå uppstår ska man i första hand hjälpa på plats, då detta är mest kostnadseffektivt, samtidigt som det underlättar ett återvändande.

Propositionen ville också värna asylinstitutionen, genom att motverka missbruk. Asyl skulle ges åt politiskt förföljda, inte åt välståndssökare.

Maj-Lis Lööw intervjuades 1991 i facktidningen "Hjulet", som kommenterade:

"Egentligen borde det vara självklart: Att det är skillnad på att fly undan politisk förföljelse och att flytta för att få högre standard.

Må vara att ingen kan moralisera över den som försöker komma undan fattigdom och då anför de skäl som ger en chans att få stanna. Men svenska invandringsmyndigheter ställs genom mängden av asylsökande inför en ekvation som inte går ihop:

De som inte är asylberättigade ska inte få stanna.

De som är verkliga asylfall ska få stanna, ingen ska riskera att skickas tillbaka till fängelse och tortyr. Misstag får ej begås.

Allt ska ske snabbt, väntetiderna får inte bli långa.

Det borde också vara självklart att u-ländernas problem inte kan lösas genom att dess befolkningar flyttar till i-länderna. U-länderna måste själva utvecklas, genom ansträngningar från deras egna invånare.

Vad vi i Sverige kan medverka till är att skapa förutsättningar, genom att trycka på för att mänskliga rättigheter ska respekteras och en demokratisk verksamhet bli möjlig."

Under s-regeringen gjordes även att annat viktigt ställningstagande.

Ur Blågula Frågor nr 5-6/94:

"1989 var så mycket som 72% av de anländande asylsökande utan pass eller andra id-handlingar (SOU 1991:1). Detta var bakgrunden till s-regeringens beslut i november 1989 att den som medvetet har förstört sina pass- och eller resehandlingar under färden till Sverige skulle förutsättas 'ha avhänt sig dem i syfte att undanhålla omständigheter av väsentlig betydelse för personens rätt att få skydd i Sverige. Detta är ägnat att minska tilltron till de uppgifter personen har lämnat till stöd för sin ansökan om uppehållstillstånd.'

Åtgärden från den asylsökande kan ju ha en dubbel funktion. Dels att förhindra en utredning som visar att han/hon inte är flykting i rättslig mening. Dels att dölja uppgifter om resväg, och att han/hon redan haft skydd i annat land.

Beslutet om dokumentlöshet ledde till en praxis där avsaknad av pass som regel betydde avslag på asylbegäran, och detta gav effekt. Sedan 1989 har andelen dokumentlösa minskat."

2. Birgit Friggebo tar över

År 1991 blev det borgerlig valseger och Sverige fick en regering med Carl Bildt som statsminister, Bengt Westerberg som socialminister och Birgit Friggebo som invandringsminister.

Den nya regeringen agerade snabbt och målmedvetet. En första åtgärd blev att förpassa s-propositionen till papperskorgen.

En andra åtgärd var att riva upp Luciabeslutet, vilket skedde den 19/12 1991. Detta i en tid när inbördeskrig utbrutit i Jugoslavien. År 1992 ökade antalet asylsökande till 84.000, jämfört med 27.000 året innan.

Christina Rogestam, som nu var chef för SIV (Statens Invandrarverk), hamnade i konflikt med regeringen. Det kom en väldig mängd asylsökande från Kosovo, fastän där inte pågick något krig. Det krig som fördes på Balkan pågick i andra delar av Jugoslavien.

Christina Rogestam: "De har lämnat sina hemländer inte därför att de där utsätts för politisk eller annan förföljelse, utan därför att de lider brist på mat och andra förnödenheter. Ökningen utgörs alltså av hjälp- och inte asylsökande."

Ur "Exit Folkhemssverige":

"Rogestam föreslog att hjälpsökande av det här slaget inte skulle behandlas individuellt utan som grupp. ... Det är inte svårt att förstå vilken lättnad det skulle ha varit för personalen på Invandrarverket att kunna behandla det stora antalet hjälpsökande i kollektiva former och inte individuellt som asylsökande. Skrivelsen överlämnades till regeringen den 17 december 1991. Ingen reaktion därifrån."

Mängden asylsökande från Kosovo fortsatte att öka. I maj 1992 konstaterade verksledningen att läget var kritiskt och efterlyste åter besked från regeringen.

"Regeringen hänvisade till en utredning som tillsatts och 'att det inte fanns möjlighet eller anledning att göra någonting under tiden tills den utredningen låg framme'. Den blev färdig först året därpå."

"Fler förläggningsplatser eller färre asylsökande, helst en god portion av båda dessa mediciner, var vad Christina Rogestam och Invandrarverket behövde för att angripa ett och samma problem från två olika håll samtidigt.

Hon fick inget stöd från regeringen, varken med att få fram förläggningsplatser eller regler för enklare hantering av hjälpsökande och först fyra månader senare - den 10 oktober - ålade den svenska regeringen Kosovoborna visumskyldighet."

"Regeringens försvar var idel bortförklaringar. Sanningen var den att departementet hade lämnat Invandrarverket helt utan både stöd och information under rekordåret 1992. Ett år med tre gånger fler asylsökande än året innan, utan hjälp med vägledning för hur de skulle tas emot och utan hjälp med att kontrollera tillflödet. Westerberg/Friggebo tog inte sitt ansvar att styra den enorma verksamhet de satt igång, utan lämnade den med lösa tyglar i full karriär."

Först i oktober 1992 infördes visumtvång för medborgare från Serbien-Montenegro och Makedonien.

"I Sveriges väntrum":

"Kriget i Bosnien och Hercegovina pågick nästan oavbrutet från april 1992 till november 1995."

"De flesta bosnier anlände från flyktingläger i Kroatien och var inte i akut livsfara. Sverige hade blivit det land som tog emot flest asylsökande från Bosnien-Hercegovina utanför närområdet.

Den 21 juni 1993 fattade den borgerliga regeringen ett beslut som likt Maj-Lis Lööws Luciabeslut abrupt strypte strömmen." (1.500 per dag)

"Beslutet hade två delar. Sverige införde visumtvång för bosnier men samtidigt väcktes hoppet för de 40.000 bosnier som redan fanns i förläggningar i Sverige. Regeringen och Friggebo förklarade att de kunde räkna med permanent uppehållstillstånd efter sedvanlig individuell prövning."

"Från början innehöll förslaget från departementet kombinationen visumtvång och tillfälliga uppehållstillstånd. Det kunde Westerberg inte acceptera. Tillfälliga tillstånd ansåg han vara inhumana."

"De bosniska flyktingarna kom till Sverige från kroatiska flyktingläger. De åkte med bussar ägda av ungerska och serbiska reseföretag. Bussarna passerade 'säkra' länder som Polen, Slovakien och Ungern men utan att dessa tog emot några flyktingar."

Under Bildtregeringen drevs även igenom beslut om "EBO" - eget boende. Asylsökande skulle under väntetiden på besked själva få välja var i Sverige de föredrog att bo.

"År 1993 introducerade invandringsminister Birgit Friggebo den lag om rätten till eget boende som inte gett Ilmar Reepalu någon ro. Tanken var att en asylsökande redan under utredningstiden skulle kunna välja att bo hos någon släkting istället för i lägenheter eller förläggningar anvisade av Migrationsverket. Den som gjorde det fick ett bidrag till hyran.

I propositionen tror regeringen att fem, tio procent av de asylsökande ska välja den möjligheten. I verkligheten blev det ungefär femtio procent.

'Ebo-lagen' är en av de främsta orsakerna till att antalet invandrare är stort i vissa kommuner och i vissa områden,.."

"Landskrona drabbades hårt när det stora Öresundsvarvet lades ned... Lägenheter stod tomma,.. Kommunen och privata fastighetsägare sa tacksamt ja när Invandrarverket behövde boende för asylsökande och nyanlända."

EBO ersatte den tidigare "Hela-Sverige-strategin", som styrt nyanlända till orter där det fanns lediga bostäder.

"I Sveriges väntrum":

"Det svenska kommunala mottagningssystemet för flyktingar inrättades 1985. Tidigare hade Arbetsmarknadsstyrelsen haft ansvaret. Nu fick Invandrarverket uppdraget att sluta avtal med kommuner mot statlig ersättning.

Det gick trögt.

De asylsökande placerades i vissa utvalda kommuner. Rätten att själv välja bostadsort var beskuren. Tanken var att 'sprida, men inte splittra'. De som tillhörde samma etniska grupp hamnade ofta på samma ställe. Samtidigt gällde 'Hela-Sverige-strategin', alla landsdelar skulle ta sin del av flyktinginvandringen. Många hamnade i kommuner med god tillgång till bostäder men inga jobb. I storstadsområdena fanns jobb, men det var sämre med bostäder. Ett dilemma som fortfarande sysselsätter integrations- och migrationsministrarna."

---

3. Ny s-regering

År 1994 fick Sverige åter en socialdemokratisk regering, nu med Ingvar Carlsson som statsminister och Leif Blomberg som invandringsminister.  Antalet asylsökande och antalet PUT åt asylsökande minskade nu påtagligt. Det skedde en återgång till nivåerna från början av 80-talet.

I pk-propagandan talades om en "rännil", men då bortsåg man från anhöriginvandringen, som blivit så mycket mer omfattande.

Något som Leif Blomberg lade stor vikt vid var att driva igenom en begränsning av möjligheterna för asylanter att dra sina  ärenden i "långbänk" genom att lägga in ständigt nya ansökningar. Det skulle dock visa sig att reaktionen i massmedia blev stark, och förslaget sopades under mattan.

År 1996 tillträdde Leif Blomberg den nyinrättade posten som integrationsminister. Posten som invandringsminister övertogs av Pierre Schori.

Som bortblåsta var nu tankegångarna från 1990 års s-proposition. År 1997 tillkom en ny svensk lagstiftning, som utvidgade asylgrundande skäl.

"Exit Folkhemssverige":

"Kategorierna krigstjänstvägrare och personer med flyktingliknande skäl ersattes med tre andra:

• personer som riskerar att straffas med dödsstraff eller kroppsstraff eller som hotas av tortyr eller annan förnedrande behandling eller bestraffning.

• personer, som på grund av väpnade konflikter behöver skydd eller som på grund av en miljökatastrof inte kan återvända till sitt land.

• personer som på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse."

Utan att det krävdes några särskilda politiska beslut skedde successivt en urholkning av regeltillämpningen, genom att en allt större andel av de asylsökande gjort sig av med sina id-handlingar. En återspegling av att detta lönat sig - svenska myndigheter beviljade uppehållstillstånd även åt id-lösa.

Medan andelen id-lösa asylsökande år 1989 var drygt 70% hade andelen år 2007 ökat till 94%.

Redan tidigare hade man satt i system att vänta sig in, genom en oupphörlig ström av överklaganden och "ny ansökan".

 

SE VIDARE BILAGA